grabbighet och luciarep

jag är så förbannat trött på att behöva bli bekräftad som tjej hela dagarna! jag vill inte leva mitt liv så, och det är så frustrerande när det inte finns något jag kan göra åt saken. världen ser mej som tjej och behandlar mej därefter. man behöver inte ha sexistiska skämt för att kränka en tjej. jag känner mej kränk i nästan allt ni gör. hur ni ser på mej, pratar med mej, tar på mej, allt gör ni efter förutsättningen att jag är tjej. jag orkar inte.
ingen förstår när man väl tar ut sin ilska heller. då blir man en surkärring, bitterfitta, överkänslig. kanske har man lingonvecka och är extra känslig... fy fan! hur var det med det här med dubbel bestraffning!?
men det måste man ta som tjej, försöka att inte bry sej om det som kränker en för att undvika gräl och konflikter. jag är inte konflikträdd. jag blir förbannad, försöker förklara varför. de förstår inte, så till slut håller jag käften. då får man höra hur man överreagerat och fjantat sej, för då blev det ju ändå dom som fick "rätt" på slutet.
hade det inte vart för att jag älskar julen så skulle jag aldrig utsätta mej för att vara med i ett luciatåg. men jag kan ju inte heller sluta hoppas på att jag någon gång ska få lussa utan att någon jävel bryr sej om om man är född med fitta eller kuk! jag känner mej minst lika obekväm i ett kukuxklanlinne med spetskrage som alla killar. och jag vill inte höra att "alla tjejer är vackra i lusselinne"... jag vill inte lussa längre. jag vill inte behöva vara "vacker" i en stor vit påse med spets och broderier. jag vill bara få sjunga julsånger.

zarah, johan och juleljusen

efter klagomål o hot om för sällan bloggande känner jag mej tvungen att få ner ett par rader.
det händer ju en del i mitt liv även fast jag inte tycker det är så himla spännande o skriva om mina äventyr alltid.
jag har bestämt mej för att berätta om helgen, som var den andra i advent.
det var mörkt, fuktigt och inte en gnutta snö.
men något ljusare kändes det uppå lördagen då min broder johan vart 31 fyllda!
han hurrades och vi bjöds på kaffe, lussebulle och tårta. det var ju den där tårtan som jag fann så besynnerlig. jag satt och spanade in den under förberedelserna, och min mun väntade på den där blåbärstårtan, trodde jag. strax innan då jag skar min bit så sa johan att det var svarta vinbär från deras lott! jag älskar svarta vinbär, men min mun kunde liksom inte ändra sin föreställning om blåbärssmaken, så det vart bara helt förvirrat i min mun. det vart liksom varken blåbär eller svarta vinbär fullt ut. det var synd. kalaset var kul, men till nästa år vill jag veta i god tid vad för bär som ska serveras på tårtan!
elis var himla fin. har har lärt sej o gå så fint med en liten gåvagn framför sej. o herrejävlar vad glad han är när han går där förbi köksdörren o tittar in på oss som sitter där.
tänk om alla människor skulle tycka det var så där kul o gå fram o tillbaka utan mål...



sen var det opera på kvällen. zarah leander på folkoperan. hela första akten satt jag o nickade till lite då o då. vaknade upp under hetsiga toner och fattade ingenting. men det var faktiskt väldigt dålig luft, och jag har blivit känslig för sånt. men i pausen köpte jag vatten o plopp och lästa i programbladet om vad som skulle hända i andra akten, så då gick den akten jättebra, jag hängde med o det var spännande. jag är ju inte van o gå på opera, men jag tror att jag aldrig skulle kunna bli så där hemskt frälst i den konstformen. det liksom, är inte så vackert. ibland med små strofer som går igen under föreställningen blir det väldigt vackert, men ofta är det ju bara omelodiöst o ansträngande o höra vad dom sjunger...
men det var kul o gå på opera. vi satt på balkongen längst fram o det kändes så folkligt på nåt sätt. det kändes inte som man var ensam i publiken om att tycka det var lite svårt på sina ställen.

sen gick vi därifrån till centralen, längs vattnet. det var så fint. så där perfekt kyla o så mycket ljus o piaff hördes från den här tupprestaurangen som ligger där vid vattnet och har den pamigaste av de pampigaste granarna utanför sej..




ljuset av lampor glittrade i mälarens vatten. det var vackert. men man kan ju inte låta bli att undra vad all denna julhysterin kostar. till exempel all energi till de lampor som lyser och blinkar i hela staden, landet, världen. det kostar att få stämning i sej idag.

vi tittade på NKs julskyltning som var tråkig, gick genom kungsträdgården, och där var isen på plats!!



i år ska jag ta mej en skridskotur där!!! jag o annaberg har sagt i 10 år att iår, i år ska vi hyra skridskor och ta en tur runt, runt,runtruntruntrunt....
i år ska det bli av!!!
det blev en väldigt fin promenad. jag o nils fick i oss lite julkänsla och julefrid.

andra adventsdagen firades med pepparkaksbak! det känns lite fusk att köpa deg, men vi dekorerade dom i alla fall, fint blev det med glasyr och nonstop. en liten porslinstomte fick plats på bordet dagen till ära, och så tända vi tvenne ljus i staken. sen kom sebastian och annakarin och åt för glatta livet och sköljde ner med glögg!

godiset

nu har jag just tittat på film med annaberg o erik hp. jag åt godis. vi tittade på mannen som slutade röka. det gjorde mej inspirerad. så;
härmed lovar jag eder att efter nyåret inte äta godis förrän sommaren.
inte för att det ska va nåt nyårslöfte, men för att godiset hör julen till, och mitt nya liv bör därför starta efter julen.
och jag anställer er, mina vittnen, till mina spioner att med vilket medel som än krävs se till att jag håller mej borta från godiset. hembakat går bra det gör mej intet hot, men godiset - jag får icke taga godiset!!!
jag hoppas jag uttryckt mej klart och tydligt och att ni nu önskar mej lycka till på färden in i det nya lyckliga färgsprakande livet...

kära hjärtanes...

det finns en man vars texter är som musik, som får en att dansa, som fyller hela kroppen!
hans finurliga melankoli får mej att drömma, glömma och tro på det lilla i livet.
ingen är som han. ingen talar och uttrycker sej som han. ingen kan tänka som han.
å han klev på min fot!!!!!



jag var inte där för att få nåt signerat. jag vill inte ha hans autograf. jag ville höra honom tala. det var så vackert! jag var lyrisk.
jag sa tack till honom. han sa att jag kanske va i hans barnbarns ålder, 16-17...??? 21?
nä du, 24! men jag önskar att jag både vore 21 och hans barnbarn... fast det sa jag inte.
sen klev han på min fot!!
jag studsade ut på små moln, och jag och heidi gick och diskuterade livet över några öl.



åååååå, torgny................

knallpulverpistol

jag kan ju inte säga att jag är nåt freak av hallowen, men jag har en kompis som är.
o hon såg till att pickadollen, som var priset, kom i mina händer.
det var en fest som var galet galen. det var nog tur att alla var på samma nivå i alla fall.
min klass är den bästa på mången mången år....

Oslo!!

så var då helgen då vi skulle se thurneman spela på ett punkhak i oslo.
vi hade tågbiljetter på fredag morgon. på torsdag ringer danii o säger att konserten blivit inställd.
vad gör man? vi åkte ändå. sicken helg. det var galet.
vet inte om jag kan göra någon bra beskrivning, så kanske bäst att inte göra någon alls.
men öl vart det

öl i en trekantig park


smygis


rummet i det ockuperade hus där danii anders jon o smygarn skulle bo


jon försökte klättra upp i sängarna, men gjorde illa sej hårt i axeln o fick lov att ligga ner


mera öl. innan vi blev utslängda från den där pub west.. va den nu hette


jag o annaberg


den råförbannade mannen i 7eleven butiken haffar anders när han vandaliser butiken med thurnemanklistermärken. med mannen bakom ryggen och svansen mellan benen fick han själv pilla bort klistermärkerna han satt dit


framåt 22-23 tiden hade det gått lite långt


nu ligger inte jon här för att han har ont i axeln...


de tu från thurneman o de tvenne fansen fick alltså bo i det hus som punkkonsert-arrangörerna ockuperat. jo. det var ju gratis, men... det låg mat och smuts och skräp lite överallt och luktade kattkiss&bajs. det var roligt. en Gorbys som ramlade ner från en säng gick i tusen bitar. alla blev så stissiga och glada!
ockupanterna hade en fest i källaren (firade 8 år av ockupationen) som vi först inte var välkomna till. men lite senare när vi kommit hem från äventyren på stan var de glada och kom upp alla de många trapporna till det lilla krypinet längst upp i huset för att hämta ner oss på festen. jag tycker dom smälter in bra:



jag o anna bodde ju hos fina markus! det var fint o få se han igen. synd att det inte vart så mycket tid för kvalitetshäng, men det får bli nästa gång, när inte en flytt är samtidigt.

träsket mitt

så här kan mitt träsk se ut om kvällen



och så här kan jag se ut när jag går runt det

kanelbulle

idag är det som ni alla vet kanelbullens dag! jag har hittills ätit fyra stycken. det är trots allt mitt godaste bakverk, näst efter kladdkakan.

vardagslunken har verkligen kommit igång nu. det är lite skönt, men väldigt tråkigt också. går i skolan, kommer hem, är trött o sover. dag efter dag. ändå så känns det som att jag aldrig har tomma dagar i almanackan. träffa folk blir så omständigt, meckigt liksom. den här stan kanske är lite väl stor trots allt. eller så är problemet att alla här så sjukt upptagna i sina liv, och det blir ett stort dilemma när nån hör av sej och vill ses för en fika. oj oj huuur ska det hinnas med?! dessutom är jag så otroligt trött på att fika. livet blev ett snäpp tråkigare o mer enformigt sen man slutade leka.

men jag cyklar till skolan och ska göra det hela året! det är en underbar sida av vardagslunk.
bilister är så sjukt nöjda med att de inte måste stanna för cyklister vid övergångsställen. särskilt kl fem på eftermiddagen. det är verkligen helt sjukt. så är alla jätte besvärade också och vågar inte möta en med blicken, vänder bort huvet och låtsas att de inte sett några cyklar. jag vill skjuta dom allihopa!! och när det väl är en vänlig själ som stannar för att släppa förbi mej, då känner jag hur mycket kärlek som helst! den människan skulle jag kunna dela mitt liv med, för en liten stund..

imorgon ska jag sova tills jag vaknar och sen ska jag ha latjolajbans hela helgen. och förhoppningsvis kommer josefin till stan också! o revy ska jag gotta mej i en smula, det är inte ofta!
men nu nåt varv runt mitt träsk o få bullarna att lägga sej till rätta i min mage

jag väntar fortfarande på att jesper och malin ska komma tillbaka.. hur länge ska dom behöva vara döda egentligen?

två varv runt ett träsk

ibland känner jag bara för att släppa taget, ge efter o låta allt vara som det vill.
känner inte ni så? alla människor är ju psyk, konstiga på ett eller annat sätt, mer eller mindre. sen måste man anstränga sej för att fungera, vara och leva "normalt". ibland får man anstränga sej skithårt, och det skulle vara så jävla skönt att bara låta allt vara. släppa all kontroll och press för hur allt ska fungera. bara bara vara, och låta nån annan ta alla handlingar och konsekvenser.

nu har jag varit ute och gått runt mitt träsk, två varv. det var fullmåne, och den bländade mej. dom små små grodarna jag lekte med där i våras har nu blivit stora slöa paddor som hänger på stigarna. mörkret skymmer dom och jag blev tvungen att dansa mej fram för att inte behöva stampa på dom. fullmånen var vacker, men av reflex blev jag lite hopplös, för jag har alltid sovit dåligt under fullmånenätterna. sen blev jag lite lättad när jag kom på att sånt varken gör det lättare eller sämre för mej om nätterna nu för tiden. jag tycker inte synd om mej för det, och det ska ingen annan göra heller, för att tycka synd om mej är nästan det värsta man kan göra mot mej. men jag jobbar på att fatta att det är förståeligt hur jag är och fungerar, ingen funkar utan sömn. allra minst om man är bräcklig. förut kändes det som att problemet låg i att jag hade svårt i att somna. men det har blivit bättre. efter skolan är jag slut o jag kan somna på en sekund när jag har lagt mej. men fortfarande drömmer jag hela tiden. verkligen heeela tiden. många långa drömmar som går in i varandra och håller på hela nätterna. jag vaknar helt slut på mornarna för jag vart med om så mycket under natten. mycke jobbiga drömmar. drömmar som kan sitta i hela dagar och veckor.
jag fick i läxa av min terapeut att göra ett drömschema, för att se hur ofta jag har drömfulla nätter. sen jag började med det har jag fyllt i kryss för varenda natt. det betyder ungefär ingen kvalitetssömn alls. det tär. och snart orkar jag inte kämpa längre, jag vill bara få sluta anstränga mej för att leva. jag orkar inte med nånting längre, allra minst hålla ihop mina liv. alla ni mina bästa som jag bara inte orkar ha kontakt med. o nu sen jag började skolan så alla ni som till o med bor i samma stad, men som jag nu knappt orkar hänga med för alla i skolan. så vill jag inte ha det! alltid denna stress o press. var kommer det ifrån? jag vill bara att alla ska låta mej vara, men samtidigt så är just det det sista jag vill.
harmoni, så vill jag ha det! harmoni, vad fint! vilket vackert ord. harmoniharmoni.
lyckligt, vackert, roligt, fartfyllt men lugnt liv.

för övrigt så ska jag beställa torgny lindgrens nya bok, jag har höga förväntningar!!
nåt annat är att sahara hotnight aldrig har lyckats charma mej, inte det minsta, men den nya skivan, attans vilka dunderlåtar det finns med på den!!!

ooo

ooooooooo vad man får pluspoäng av svante (han med ett S och en vante) om man diggar fitzgerald o nina simone och vill sjunga alice babs o monica z istället för "det ständiga popandet och soulandet"

min helg

min helg
igår var vi på friluftsdag i hässelby ("höstens stora höjdpunkt").
johan jenny och elis följde med. det var fint, det var en svampfarbror, får och biodlare bland annat, (där fick man besöka bisamhällen i en bidräkt.) fast vi gjorde inte det, för det regnade, så vi fikade mest på caféet, och där fick jag skinka i min mozarellatoast. det var verkligen en smak som jag inte har saknat, märkte jag. fast jag åt bara några tuggor innan jag fattade att det var skinka.
i lördags grinade vi, sen gick vi på this in england.
men på dagen träffade jag peppe och det var trevligt. vi köpte presenter till nils och jag köpte en dvdspelare. och vi åt indier. "vi är stans billigaste. skulle man kunna säga". det var en fantastisk restaurang men jag minns inte vad den heter. den ligger liksom bakom kungshallen, tvärgata från sveavägen.
fredagen var jag på malins begravning. det är så äckligt fruktansvärt sjukt stört konstigtkonstigt.
och jag är arg så mycket på många så ofta.
sällan läser jag tidningen och har en lugn fin stund.
nu i helgen har jag svurit mycket på Ole Rothenborg. skrev i DN i lördags om plastikkirurgen i malmö. Jag intresserar mej för sånna fall, vill läsa hur rättegången dömer honom. ingressen var: "Vi kan kalla henne Hanna. Hon är en vacker ung kvinna på 23 år. Men hon var inte nöjd med sina bröst, de var för små. Besöket hos plastikkirurgen Carl Trollius slutade med att han våldtog henne."
mm. va fan är det här för gubbe, tänker jag och ser en nöjd flinande gubbe vid byline-bilden.
åå. jag blir så trött. så trött på gubbar. så trött på att bli trött.
måste gubbar skriva sånna här reportage? om han nu tycker det är så viktigt att få fram i ingressen hur han uppfattar hennes utseende får han väl skriva "..en ung kvinna som jag tycker är vacker.." vad hade han skrivit om han inte tyckte hon var vacker? finns ingen anledning att lägga nån värdering i hennes utseende. känns lite som att han tycker synd om henne o vill klappa henne lite på huvet "såja du är ju vacker". eller som att det blir nån skuld i att hon är vacker, var det därför hon blev våldtagen? nej!
åå. jag blir så trött. vill man bli tröstad efter en våldtäkt av att en gubbe säger att man är vacker? jag blir så lessen, arg! hade det vart jag som var kvinnan hade jag tagit jätteilla upp av hans ingress. resten av texten läste jag inte. jag var för trött på gubberiet.

sorgligt, klyschor och blommor

det är klart att jag ältar lite om död och liv nu, det måste jag få. det är det jag funderar på mest när jag har tid att fundera. därför är skolan så bra. där glömmer man bort att fundera och oroa sig för saker. svante (han med ett S och en vante) fyllde 50. han tycker att det har vart så kul att han gott o väl kan tänka sej leva 50 till...
i fredags var jespers begravning. tänk att man ska behöva vara med om sådant. så många ledsna människor som var utom sej av förtvivlan, men ändå fanns denna kärlek i luften. så sjukt mycket kärlek. helt plötsligt har alla dessa människor blivit så grymt viktiga för en. man vill bara vara nära varandra hela tiden. begravningen var fin och enkel.
dom spelade tears in heaven på repeat när man gick fram och tog farväl av kistan. herregud, kan det bli klyschigare? men finns det nåt bättre än klyschor? jag älskar klyschor.
sen avslutades begravningen med en låt som jesper gjort med krazy fiesta. dansremix. det var fint.
prästen sa, det finns inte nån som helst mening med jespers död, men otroligt stor mening med hans liv.
det var bra. det kändes fint. hans liv var så meningsfullt för så många.

på fredag är det dags igen...

jag har två pelargonieskott som jag måste sätta innan det är dags att klippa dom inför vintern. det är något som tynger mej. jag har så himla sällan lust att ta fram massa jord o grejer. balkongen blir jordig och grannen under lessen om jag sopar ner det.

jag filosoferar

jag o anna satt o prata i våra nya fåtöljer om allt skit. om livet som man tror snart ska komma. hela tiden. man kämpar mot någonting hela tiden, men vet att därefter kommer livet,
livet det lyckliga L I V E T.
vi har kämpat och konfronterats mot mycket ändå, till att börja med gått i en sån liten skitskola där mobbing och trakassering var vardag och man lärde sej att antingen var man bra eller ett offer, och det var bara att acceptera!
pedofili, incest, skilsmässa, våldtäkter, vänner som dör... tänker att fan vilken otur man har, men ändå lite tur, för det finns folk som har det ännu ännu värre. råkar ut för ännu värre saker. och då tänker man, när man som barn glatt och naivt tänkte på livet. det innehöll inget av det här! livet var det roliga, allt tråkigt var bara sånt som kom i vägen och störde livet. men när det kommer i vägen heeela tiden, när man knappt tagit sej över hindret förrän man ser ett nytt hinder, efter hinder efter hinder. då börjar man fundera. då börjar man realisera. livet. det är ju kul, men det är inte så jävla lyckligt. inte helt igenom lyckligt som man föreställt sej. allt det här, det är väl det som är livet, och de där små stunderna av ogenomtränglig lycka, det är bara en liten fin krydda som man ska va glad om man får.
det kan ju låta deprimerande.
allt detta händer ju, och det blir ju inte värre för att vi kommit fram till att det är det här som är livet och inte bara lycka glädje och framgång.
vissa lever andra dör
det är bara att acceptera
men så jävla elakt
det hade jag inte räknat med

i said a hip hop, a hippie to the hippie to the hip hip hop

jag har börjat skolan nu. tar en paus från reportageplugget och ska ägna mej lite åt sång o teater. eller SOT som våra lärare gärna kallar oss. jag och annaberg i samma klass! sååå skönt. alla kanske vet hur en sån där klass annars brukar vara. men inget ont om det, jag o anna kan väl vara nog käcka vi också om vi lägger den sidan till. men våran lärare är nog i käckaste laget i alla fall. han heter svante. första skoldagen skrev han upp sitt namn på tavlan. han ritade ett S och sen en vante... jag blev rädd. men nej, han har faktiskt andra sidor också märkte jag ganska fort. han är skitbra och duktig på det han gör.
jag känner att bara jag pallar tiden, veckorna, hela dagar, så kommer det här bli jättebra! lyckas jag bara lära mej att sova bra så kommer nog det andra automatiskt.
ett helt år tillsammans med anna att ägna oss åt roliga saker. leka i studion ska vi göra mycket.

helgen har varit sjukt hektisk, särskilt för att vara jag. men i fredags såg vi att sugar hill gang skulle spela på mosebacke. kul, tänkte vi, men dyrt. jesper hade såå gärna velat se dom om han fortfarande hade levat. jag o anna gick. och lite oväntat blev det faktiskt en av de bästa konserterna jag någonsin sett. fy fan. det var sjukt. och alla gick som i extas efteråt och sa att det var en magisk kväll. tänk om alla kvällar kunde vara så.
morgonen efter så kom anders (sångaren i det fina bandet Thurneman) och hämtade upp mej. så ägnade jag den dagen åt att fota dom, tuffa punkbilder till deras kommande ep. det blir nog skitfint. och jag tycker faktiskt att musiken svänger riktigt. så mycket att jag tänker följa dom till oslo när de ska ha spelning där i oktober.
o så ska jag passa på att leka lite med den lilla råttan som bor där!!

lindesberg by night

jag minns bröllopet jag var på förra sommaren. där deckade brudens far innan paret lämnat festen, o bruden gråter för hennes väska som blev inlåst i en bil av sin fulla far.
men det var fint. det var hedåker.

årets bröllop var i lindesberg. det vart en ganska ball helg. det ballaste var bilresan.

synd att ni inte kan höra den ljuva musiken som ljöd.

sen var det förberedelser in i det sista, de lyckliga tu smått hysteriska när fredag blev till lördag. de övade vals, niclas gav izabel blåmärken på knäna, vi vek häften och namnskyltar, någon annan som skulle hjälpa till var mest i vägen med sitt pladdrande skitsnack som gjorde att jag kokade men fick bita ihop, och hans vinglande vinglas fylldes om.
en natt utan sömn, nya idéer och min hjärna bygger upp tidsscheman.
dagen som toastmadame, sagobröllop och izabel ser ut som en prinsessa. jag var inte ett dugg nervös, men när jag blir stressad, det är då allt händer och jag får anstränga mej till tusen för att inte bryta ihop.


(lägg märke till det beiga paret som försöker att smälta in och inte synas. det är Gullan och Hans.
dom var ditbjudna för att spela dansmusiken på kvällen.
dom har ställt sej bakom. där tror dom att dom inte ska synas...)





vi var likadana och rosa som ni kan se. och lackklackskor har jag. skavsår fick jag. jag har haft klackar två gånger i mitt liv, mattias bröllop och nu izabels bröllop. o nu var jag rosa i tyll till på köpet.
i början fanns den vanliga stelheten under middagen, men blev lättare ju mer alkohol som serverades. det var fri bar i baren...
folk höll tal. jag o anna körde vårt. det gillade dom. izabel njöt och niclas lös. dom var så kära och lyckliga. vi började tappa kontrollen när tragqueensen höll sin show och sen hade nån sorts oanmäld lek och allt blev så pinsamt för alla parter. men det värsta var att dom aldrig slutade. alla led, jag dog.
vi kämpakämpakämpade för att få upp parets humör sen, dansadansadansa. upp med alla.
folk drack. hängde i baren. vid två gick dom upp till sin svit och vi kände att nu kunde vi också gå. då började nån sorts kallabalik smyga sej fram. cp kille slår gravid flickvän, och en transexuell. flickvän försvinner, någon letar. transexuell går på toaletten, med en annan tjej. pojkvän blir då galen. river hotellet, och bruden sitter rödgråten vid frukosten.
det är precis som en fest ska vara.
o sen ska alla vara glada...

partyparty. varför blir jag inte förvånad?!

sen åt vi pizza med izabel o niclas, o tog izabel på en raggartur.
hon berättade hur de tjafsat om bordsplaceringen, hon försökte göra så alla skulle ha trevligt, han försökte sätta folk så det skulle va minst risk för bråk

som på film...

mitt liv känns just nu som i "fyra bröllop och en begravning". förutom att begravningarna är två och bröllopet ett, och att de som ska begravas är alldeles på tok för unga.
men imorgon bär det av mot bröllopet i alla fall. jag och annaberg som toastmadams. vi klär i oss käcka roller genom våra inköpta ljusrosa tyllklänningar. högklackade lackskor har jag köpt också. men jag har aldrig tålamodet att lära mej gå i högklackat, så vi får väl se hur det kommer gå. när jag tränat nu känner jag mej mest som en älg som är alldeles för packad.
vi har övat in ett litet spex.
det känns märkligt. som att man flyr och försöker ta sej in i lyckans land. ett lyckans land fyllt av käcka spex och sånger. påklistrad lycka.
hade det inte vart jag och annaberg som var jag och annaberg så hade det aldrig gått.
men vi är så jävla bra! utan oss hade vi aldrig haft tryggheten att just nu kunna känna glädje och livslust och ha ork och lust att ha ansvar i vår väns bröllop. toastmaster, det trodde jag aldrig att nån skulle vilja ha mej som.
imorgon far vi i en gul (lånad) cabrolet till några kära människors största, lyckligaste kväll.

liten semester

jespers bror sa
"alla tar hand om varandra. alla som ringer, smsars och tänker på oss, dom tar hand om oss. det är viktigt, det är så vi överlever."
så sant. tack alla fina som sagt fina saker de här dagarna. det värmer att veta att folk tänker på oss.

när allt det här hände, när två vänner helt plötsligt bara raderades ur vår värld, då var jag precis hemkommen från semester. nils hade två veckor ledigt och som de arma krakar vi är så tänkte vi ut semstrar som inte skulle kosta.
jag hade i mitt huvud skrivit upp många saker som jag skulle blogga om, men efter ett telefonsamtal så raderades o formaterades den delen av min hjärna. mej gör det inget. antagligen inte er heller. men nog ska jag kunna dela med mej kortfattat om vad the summer 2007 gick ut på.
först åkte jag nils o daniel swebus till värnamo o hängde med bror o brorsbarn. det var lajbans.
det som var mest spännande var när vi åkte ånglokomotiv!







sen åkte vi därifrån till göteborg. där regnade det. jag hängde med min syster. det var kul, vi tittade på film och åt godis. nils drack mest öl med ida.
på lördagen mötte vi upp med nils mor, far o syster o tog båten till danmark o var en vecka i nord jylland. mmm, havet...

"livet-ett ögonblicks verk"

en kväll utan mina vänner var ingen bra idé. men imorgon är vi samlade tillsammans igen.

hur länge måste man orka? det gör så jävla ont. det är alldeles för definitivt. det går inte.
livet blir defust men döden så defenitiv. så konkret. dom är liksom inte med längre. två underbara människor bara plockas bort från ett gäng, suddas ut, stryks över.
kvällarna är fruktansvärda. tankar o bilder flyger runt. minnen, den fysiska döden. o så min bästa vän som ligger vid min sida i sängen, som jag bara önskar så ska få sej en blund men som tillslut fick dricka hur mycket vin som helst för att få nån sorts ro till sömn.
men till vilken nytta? man vaknar om mornarna till samma grymma verklighet.
det är inte så att man lägger sej om kvällen, försöker somna ifrån allt helvette o så på morgonen är allt bra igen. nej, helvettet lever kvar. gråta sej till sömns för att sedan vakna med en ny dags gråt. det tar aldrig slut. jesper och malin kommer aldrig tillbaka. aldrig.
det går inte att förstå. det kan bara inte få vara så hemskt. ena sekunden livs levande, nästa sekund död. det funkar inte. det är stört. en sekund! tänk om man bara en endaste gång fick vrida tiden tillbaka. bara en sekund.

åå malin o jesper. jag vet att ni håller ställningarna där uppe. jävlar vilken musik som hörs där nu, dygnet runt turas ni om i dj-båset och ni dansar dansar dansar. ibland hörs det ner hit o vi dansar med er. öl och ciggaretter får ni så mycket ni bara orkar av och festen tar aldrig slut.
men ibland tar ni bergsprängaren och kaffetermosen och chillar på gräset under solen.
och precis som vi, pratar ni gamla minnen och skrattar

fan. det är svårt. det gör ont.

död

jag funderar mycket på liv o död, det vet ni. jag har panik o ångest över livet, det går för fort, blir för kort, är far farligt. som en besatt väntar jag bara dag efter dag att den första i min närkrets dör, den första nära, den första unga. för sånt händer, hela tiden. varför ska jag skonas?? varje gång telefonen ringer förbereder jag mej på ett chockande besked.

han är död. idag hände det. det som inte får hända men som jag bara väntat på att det ska hända. herregud, vad hade jag då tänkt var nästa steg? vad ska man ta sej till nu. nu har jag svarat i telefonen o fått höra beskedet mellan hulkningar o snyft, men nästa steg hade jag inte förberett mej på. han var så fin, så bra, framgångsrik började han bli, o det var så skönt för han jobbade så hårt för det. musiken, journalistiken...
han var tillsammans med min bästa bästis i tre år. i våras gick dom skilda vägar, men var så glada för de var fortfarande så viktiga för varandra, så nära. vänner för livet.
så blev det så kort.

fy fan. det är så äckligt att jag vill kräkas. så äckligt orättvist, så elakt. sån onödig olycka, som likväl skulle kunna hända mej o anna.

jag ringer o det rings. vad hände? vilka var med? varför? massa frågor, några svar.
ånej, inte hon också!! hon var tjejen som dog. det tar aldrig slut. det blir för mycket.
nils ska köra mej till salbohed nu

en lång berättelse om ett litet spel, eller "nu har du gjort ditt livs affär"

så där, nu ska jag berätta för er om ett durspel som jag fått den äran att ha i mitt hem.

att jag fick henne gick till så här;
vi var som sagt vid den där herrgården vid malmköping, jag o nils o hans familj.
på vägen dit, vid en slingrig grusväg fanns en skylt om en loppis som skulle vara öppen under helgen. "trevligt" tänkte vi, o bevarade det i minnet.
senare under helgen tog vi fram det o beslutade oss för att titta förbi allihopa. det var i en ladugård en bit från herrgården, men hans mamma visste vägen. landsortsloppis tänker man, o ser massor av fynd för inga pengar alls framför sej. fast riktigt så var det inte. där fanns gubbar o nån enstaka tant vid bord med prylar utanför ladugården, o inne i den hade en gubbe en större loppis. mest skit o inte så billigt. fula burkar billigt, fina burkar dyrt. gubben luktade sprit o hade ingen växel när hans mamma skulle handla.vi tröttnade lite o slötittade på borden utanför. gamla böcker, 16 mm filmkamera, radios, picknickväskor, ja, ni vet. småtrevligt så där. vi skulle gå mot bilen när nils sa "å vilket fint dragspel". mina öron blev spetsiga o huvet flög upp som ett råddjur som fått vittring.
nästan i alla fall. o där på gräset, bredvid en elgitarr, o nästan under bordet, låg det fina vackra söta underbara...
gubben som hade bordet tittade lite förvirrat, "ja, durspelet ja..."
jag blev nästan lite ivrig, durspel ta mej fan!
-vad kostar det?
-1200
-jaha... ojdå... får jag prova det?
-ja
spela,spela, dra lite, låter lite hur som helst. han förklarar att det fungerar som ett munspel, o jag försöker förstå mej på logiken. om en stund förstår jag hur man spelar blinka lilla stjärna i alla fall.
-vad skulle du ha för det sa du?
-ja... 1200 sa jag visst...
jag blev lite förvirrad, "sa jag visst"?!? kunde jag kanske pruta ner det, han kanske tog i för mycket eller hur mena han?
jag ynkade mej och beklagade att min nya kärlek inte kunde bli min.
gubben som stank sprit tog guran o tillsammans spelade gubbarna på gura o durspel lite bitar så vi fick höra hur det kunde låta. det var ljuvligt. men nils familj verkade aningen besvärad. gubben med spritlukt ville aldrig sluta o sjöng o spelade en stund. jag tackade o sa att jag återkommer så fort jag fått lite pengar. gubben med durspelet var lite märklig. "mm ja, jaja. jaha". sen tog nils mamma mej i armen o tog mej åt sidan. hon sa hon förstod hur det kändes. jag trodde på henne, dom är en musikgalen familj, så just det där förstod hon nog. hon sa hon ville hjälpa, o tillslut lovade jag att fundera på saken. betala tillbaka på lång sikt, hundra kronor i månaden.
vi åkte tillbaka till herrgården. jag kunde inte släppa durspelet. det var sån lycka, det var precis ett sånt jag egentligen ville ha när jag köpte mitt dragspel för några år sen. fast då köpte jag dragspelet ändå, men det är så tungt o jobbigt o spela på för en klen människa.
ett litet lätt o behändigt durspel av trä... jag kan ta med mej det på gator o torg o träna utan att få träningsvärk. Men 1200. jag har ingen aning vad begagnade durspel kostar, hur man ser om det är ett bra spel, om jag skulle bli lurad eller lyckligt lottad.

på natten bestämde jag mej. dagen efter åkte jag o nils tillbaka. "om det finns kvar så är det ett tecken, då ska jag köpa det!" Men det fanns inte där. gubben med instrumenten var inte där idag!!! gubben med spritlukt sa att han skulle ringa erik o säga att jag var här. "du erik, flickan som var här igår vill ha durspelet. ja. här får du tala vidna"
så fick jag prata med honom o han var så konstig. sa ingenting, bara mmm. ja. hela tiden, så jag fick dra ur allting.
-ja, så hur blir det då. kan jag köpa det?
-hmm, mmm
-ja?
-.....
-så ska vi komma hem till dej eller ska du komma hit?
ja, det slutade att vi/jag bestämde att vi skulle åka till han o köpa spelet av han.

Han bodde i en liten liten stuga. Vi fick inte komma in eftersom det var så mycket grejer (o det såg vi när han öppnade dörren också. Han hade knappt plats att ställa fötterna någånstans) så han hämtade det o vi satte oss på uteplatsen. Jag var verkligen fortfarande så förälskad i det. Det där med priset var ju klurigt, så vi tänkte man kan ju alltid försöka pruta ner det lite. Så nils sa
-kan du inte tänka dej att slänga med den där 16mm kameran för1200?
Det var då bitarna föll på plats i mitt huvud.
-Neej sa han och skrattade åt oss.

Han hade sagt fel. Han hade hoppats att jag inte skulle komma tillbaka. Han hade bittert fått ångra för att han en gång talade utan att tänka. Det var elgitarren han tänkte sälja för1200, durspelet skulle han egentligen ha 3400 för. Men man kan ju inte ta tillbaka något man sagt sa han. då vart jag ännu lyckligare

-nu har du just gjort ditt livs affär, sa han och kliade sej förnöjt på hakan medan han tittade på mitt taffliga spelande. Han var förnöjd, det var han. han sa att jag hade väldigt lätt för att lära mej och att jag nog skulle bli duktig. Han lärde mej en polka!
-så där duktig var inte jag i början, sa han.
Jag gav honom pengarna jag lånat av svärmor. Vi bytte nummer så han kunde höra av sej om han kom på någon i sthlm som kunde lära mej spela, och så jag kunde höra av mej till honom om jag var i krokarna någon gång, så kunde vi spela tillsammans. Han tipsade om noter, och berättade om stämmor. Jag var lyrisk. Drömde för en stund om ett liv som speleman.

Så sa han att nog hade han gått miste om 2000 spänn, men det kändes ändå bra att få sälja det till mej, för han såg hur glad jag var i spelet, och lättlärd. Och att Sverige fick en spelman till istället! Haha! Sen studsade jag till bilen och vi körde hem till sthlm.

Jag har spelat in när jag spelar polskan som han lärde mej! Lyssna och njut!

Polka








Och, ja, just det; durspel är ett durspel och inte ett dragspel!

roligt och tråkigt/menlöst

baby-step, baby-step, upp och ner, hit och dit...
dagar av sol, dagar av hål
det är svårt med livet. jag kan aldrig planera saker, och inte heller vara spontan. jag vet aldrig när dagen ska bli uthållbar, outhärdlig eller glad. saker jag planerar gör mej nervös och ökar bara risken för att jag slutar fungera för dagen.
men det är då man tvingar sej, tvingar sej tills man nästan kräks. umgås, röra på sej och titta på folk. vill inte prata, så smsar folk, rör på mina fötter, träffar dom och försöker att umgås. lyssna, koppla till hjärnan och prata. inte ett dugg stimulerande för stunden, men antagligen bättre att tvinga mej till saker mot min vilja än att göra som jag känner.
jag tar på mej saker, och försöker att inte tacka nej till grejer folk vill göra.
jag ska snart vara toastmaster på izabels bröllop tex, herregud....
det tär på mej som fan, och när jag ska sova spränger huvudet och kroppen värker.
men jag ska stå ut. jag ska testa mej, plåga mej, roa mej.
vissa gånger gör det att jag gråter i panik, men andra gånger gör det mej lycklig och peppad.

och i helgen åkte jag till follökna, en herrgård som nils familj brukar hänga i. det vart en bra helg.
det hade vart nån sorts läger där, och vi kom precis till avslutningen med lägerbål med allt som hör till. det var roligt och jag skrattade nästan hela tiden. men nils tyckte jag var lite dum för han tyckte jag skrattade åt alla och inte med alla. men jag vet inte... jo, kanske.
det bästa var a-ram-sam-sam, då var jag lyrisk!
långefarbrorn, svärmor och svärfar med pinnbröd


grilla, grilla, korvar som slåss och pinnbröd som inte ska nudda dom

sen var vi på en loppis i en ladugård. där hittade jag en ny kärlek! ett durspel som jag nu äger, tack vare både det ena och det andra. men den historien tar jag senare, så ska jag lägga ut en bild på min ögonsten!

igår hade jag och izabel en heldag på kaananbadet med picknick och allt möjligt.
det var underbart

jah...

natten innan det bar iväg till summerjam hade jag fetaste ångesten. men jag tröstade mej med att då man känner sej opepp innan, det är då man brukar ha som roligast.
redan på bussen från planet kräktes vi på reggae, o rastas. alla dreadlocks i knytbyxor som spelade reggae från sina bandare provocerade mej o anna. jag är alldeles för trött på reggae. men återigen vande man sej med musiken o levde med sin provokation. på sena nätter på pickalurven kunde det komma ut. anna slog på bob marley t-shirtar o skrek. fast folk är ändå fina som lägger all sin energi o slantar på att vara rätt o passa in på den sortens festival.
men anledningen att vi åkte i år igen var ju för gänget.
jag skulle ju ändå ha en långhelg med mina brudar. det blir alldeles för sällan.

det var underbart. mina brudar är underbarast

o det var ju en del band som jag verkligen gillar. men jag var för rastlös för att se en endaste konsert koncentrerat. förutom tanya stevens, men då var ett gäng grabbar framför som skrek så tanya inte hördes o jag vart förbannad o ville slåss. men då köpte josse en glass till mej.

vi hade ett stort 021camp, plus några som inte var från västerås. man blir lite sentimental, alla fina kära. jag är ju ändock västeråsare i blodet. folk jag levt mina ungdoms år med, gamla wa (västerås anarkister) o annat löst folk.
jag ska inte skriva mer om festivalen. de flesta förstår ju ändå ungefär hur det var. det var festival. fast reggaefestival.



kantor o anna i soundsystemtältet tar sej en svängom



morgon i campet



min nyfunna dalmasdarling!

58an

nu är flytten gjord. i alla fall har vi och våra saker flyttats till 58an, fast vi inte riktigt packat upp.
tack danjul o nicke, vi fick över allt på samma dag, o det hade inte gått utan er, o jons hjälp där med hyllan...
vi hade nils jobbs skåpbil. den är kul, jag tycker om den! jag ska nog också börja jobba på byggen.
sen på kvällen när vi var hur trötta som helst kom vi på att vi kanske borde åka o köpa tunga saker nu när vi hade bilen.


vi köpte mjöl
för 400.

iförmiddags när jag låg och läste i mitt nya sovrum så plingar det plötsligt på dörren. inte en gång, nej TRE gånger!! kors, jag hade inga byxor på mej... jag sprang runt i lägenheten (på tå för att den utanför inte skulle höra hur jag sprang) och letade bland flyttlådor efter något att dra på mina ben. det var brevbäraren. inte han med hästsvans som springer, det här var en karl med kortbyxor i 40års åldern.
-är det maria östborg?
-ja...?
-du bodde i 7an förut eller?
-ja, jo..
-har du eftersändning?
-ja (i samma ögonblick kom jag på att det har jag inte, eftersom vi har 2 lägenheter denna månad så har vi kvar vår namnskylt där med)
-......
-ja, var det nåt, har det kommit nåt eller vadå?
-då måste jag ha missat det, jag la i linser i lådan där.... ajdå. men har ni kvar nyckeln dit?
-jaha, jodå, det har vi, så det ordnar sej!
-ja, det är andra dan jag jobbar här, så jag måste ha missat det då...

sen fortsatte det så där en stund. det var en trevlig stund. han var fin. men jag kan inte få in i mitt huvud hur han har nån koll. har brevbärare det? lägger dom bara inte ner brev med rätt namn i rätt dörr? det var märkvärdigt. men trevligt, förvisso
jag har numer en stor respekt och vördnad för brevbärare. vad dom kan!!!


jag har sommarlov från behandlingen nu. det är konstigt. inte konstigt med uppehållet, men hela våren. det har varit jävligt trögt och jag omotiverad, men ändå. för ett halvår sen flyttade vi till blackeberg. allt kändes obehagligt. det jag försöker säga är, att även fast jag har lång väg kvar att gå, så känner jag nu i och med uppehållet från terapin att jag ändå har kommit nånstans. om inte annat så förstått hur allt hänger samman, varför jag är som jag är. så kände jag inte för nån månad sen. tvång, jag hade aldrig ens funderat på saken. man har förutfattade meningar om vad tvång är, precis som folk har om våldtäkter. men sen man förstått vad det är och accepterat så går det framåt. jag behövde inte hjälp för nåt tvång, ändå är det bara tvång vi jobbat med, och ändå har så otroligt mycket lättat för mej. kanske det var mest frustration. jag fungerade inte, men jag förstod inte varför. när man nu förstår varför så gör det inte så mycket att jag inte fungerar överallt. nu vet jag ändå varför för det mesta. men inte med allt.
jag köpte mej en kaffe på 7eleven (mitt favvokaffe nu för tiden) o satt o väntade på tunnelbanan o funderade på allt detta. jag är så otroligt lugn i mitt huvud nu om jag jämför med för några månader sedan, o i flera år. sen när jag kom hem så läste jag lite av sånt jag skrivit i vintras. det var nog tur att jag inte bloggade då. jag tänker inte skriva vad jag skrev, men tex står det "det är redan kväll, fast jag trodde det var morgon. jag har glömt att äta, leva, leva..."
nu ska jag inte bli högfärdig och tro att jag börjat återgå till livet, för det kan man få för sej då och då, men så enkelt är det inte. jag vet att jag ramlar ner igen. men just nu i denna stund är jag i alla fall väldigt glad att jag hängt med under dagen och haft förmiddag, eftermiddag och kväll!

dessutom måste ni alla komma till min fina nya lägenhet, o de snaraste. till min balkong! krusbären på min buske växer, snart kan vi skörda och baka en kaka!

ingrid & leif

´
här aron:




och en extra:

djurens promenad

jag borde ha en etikett som heter promenad, men jag orkar aldrig lägga in den, för då måste jag lägga till det i så många inlägg. det här inlägget handlar alltså mestadels om promenad.
det är då man funderar mest, och det är då jag ser som mest, o träffar som mest djur. jag börjar gilla att umgås med djur. jag tror vi tyr oss till varandra, djuren och jag.
en kväll under min studentvecka för alltför många år sen minns jag att jag tog sällis hem med en grävling. jag tyckte det kändes trevligt och högtidligt, och reflekterade inte över att dom faktiskt brukar bitas tills det knakar, förrän en stund dan efter. o en baklänges man har jag mött, men det var en människa. och allt det här hände ju under tiden jag bodde i westeråos, 021....
nu i mitt blackis brukar mina möten vara av den lite mer lugnare typen. råddjur, ekorrar, fågelmammor som matar sina barn, sniglar som man inte får kliva på osv. nu har det kommit ett till litet djur på min promenadväg. jag tror du skulle gilla dom niklas, det är små små små grodor. det måste vara grodyngel som precis utvecklats till grodor, eller nån sjukt liten art. dom är alltså inte ens 1 cm stora. jag tog upp en sån igår, men nils är lite rädd för groddjur, så jag bar den inte med mig så länge eftersom han var med.
men idag svängde jag av och gick på småstigar i skogen, hittade inget djur av intresse, men ett elljusspår. när jag var liten trodde jag det hette älgjuspår.

o dagens funderingar gick kring dej, mitt hjärta. jag vet att alla tyckt synd, jag har hört det. men skit i dom, det kan vara sorgligt, men inte synd om. för ja, är man synd om så blir man ett offer, svag o oförmögen att göra något. men du är inte så! du har alltid gjort som du velat, o det gör dej grym, för du är stark.
jag är också jävligt trött på att folk tycker synd om mej, för det hjälper mej inte det minsta...
men det här klarar du, det tvivlar jag inte en sekund på!!!

nu ska jag o min gansta feea till en indier

djuren och torgny i min vardag

jag önskar att världen vore som torgny lindgrens språk...

när man går samma promenad varje dag så, på samma sätt som den som går till jobbet möter samma människor vid samma plats, möter jag samma djur vid samma ställen.
men idag var en av råddjursbäbisarna på villovägar.
men den andra råddjursbäbisen och dess mamma var väldigt söta i ösregnet.
vi brukar titta på varandra, råddjuren och jag, och vänta med spänning vad som ska hända, om jag går fram till dom, eller om dom springer iväg.
en ekorre och jag brukar också titta på varandra, men jag vill inte gå fram då, ekorrar är farliga djur
näckrosorna har slagit ut i träsket
regnet luktar sommar och känns helt okej fast jeansen aldrig torkar
om världen vore som torgny lindgrens språk skulle alla människor dansa

svensk midsommar