58an

nu är flytten gjord. i alla fall har vi och våra saker flyttats till 58an, fast vi inte riktigt packat upp.
tack danjul o nicke, vi fick över allt på samma dag, o det hade inte gått utan er, o jons hjälp där med hyllan...
vi hade nils jobbs skåpbil. den är kul, jag tycker om den! jag ska nog också börja jobba på byggen.
sen på kvällen när vi var hur trötta som helst kom vi på att vi kanske borde åka o köpa tunga saker nu när vi hade bilen.


vi köpte mjöl
för 400.

iförmiddags när jag låg och läste i mitt nya sovrum så plingar det plötsligt på dörren. inte en gång, nej TRE gånger!! kors, jag hade inga byxor på mej... jag sprang runt i lägenheten (på tå för att den utanför inte skulle höra hur jag sprang) och letade bland flyttlådor efter något att dra på mina ben. det var brevbäraren. inte han med hästsvans som springer, det här var en karl med kortbyxor i 40års åldern.
-är det maria östborg?
-ja...?
-du bodde i 7an förut eller?
-ja, jo..
-har du eftersändning?
-ja (i samma ögonblick kom jag på att det har jag inte, eftersom vi har 2 lägenheter denna månad så har vi kvar vår namnskylt där med)
-......
-ja, var det nåt, har det kommit nåt eller vadå?
-då måste jag ha missat det, jag la i linser i lådan där.... ajdå. men har ni kvar nyckeln dit?
-jaha, jodå, det har vi, så det ordnar sej!
-ja, det är andra dan jag jobbar här, så jag måste ha missat det då...

sen fortsatte det så där en stund. det var en trevlig stund. han var fin. men jag kan inte få in i mitt huvud hur han har nån koll. har brevbärare det? lägger dom bara inte ner brev med rätt namn i rätt dörr? det var märkvärdigt. men trevligt, förvisso
jag har numer en stor respekt och vördnad för brevbärare. vad dom kan!!!


jag har sommarlov från behandlingen nu. det är konstigt. inte konstigt med uppehållet, men hela våren. det har varit jävligt trögt och jag omotiverad, men ändå. för ett halvår sen flyttade vi till blackeberg. allt kändes obehagligt. det jag försöker säga är, att även fast jag har lång väg kvar att gå, så känner jag nu i och med uppehållet från terapin att jag ändå har kommit nånstans. om inte annat så förstått hur allt hänger samman, varför jag är som jag är. så kände jag inte för nån månad sen. tvång, jag hade aldrig ens funderat på saken. man har förutfattade meningar om vad tvång är, precis som folk har om våldtäkter. men sen man förstått vad det är och accepterat så går det framåt. jag behövde inte hjälp för nåt tvång, ändå är det bara tvång vi jobbat med, och ändå har så otroligt mycket lättat för mej. kanske det var mest frustration. jag fungerade inte, men jag förstod inte varför. när man nu förstår varför så gör det inte så mycket att jag inte fungerar överallt. nu vet jag ändå varför för det mesta. men inte med allt.
jag köpte mej en kaffe på 7eleven (mitt favvokaffe nu för tiden) o satt o väntade på tunnelbanan o funderade på allt detta. jag är så otroligt lugn i mitt huvud nu om jag jämför med för några månader sedan, o i flera år. sen när jag kom hem så läste jag lite av sånt jag skrivit i vintras. det var nog tur att jag inte bloggade då. jag tänker inte skriva vad jag skrev, men tex står det "det är redan kväll, fast jag trodde det var morgon. jag har glömt att äta, leva, leva..."
nu ska jag inte bli högfärdig och tro att jag börjat återgå till livet, för det kan man få för sej då och då, men så enkelt är det inte. jag vet att jag ramlar ner igen. men just nu i denna stund är jag i alla fall väldigt glad att jag hängt med under dagen och haft förmiddag, eftermiddag och kväll!

dessutom måste ni alla komma till min fina nya lägenhet, o de snaraste. till min balkong! krusbären på min buske växer, snart kan vi skörda och baka en kaka!