galen + galen = neutraliserad

nu kan jag få testa på det här med att äta knark,
vilket Elias Eriksson, professor i farmakologi vid Göteborgs universitet, tycker är helfestligt!

hat 2

ibland känner jag att jag är så full av aggressivitet, och ibland är jag så glad att jag ändå har så lätt att handla och inte bara tänka.
som nu när jag åker tunnelbana mitt i natten, hem till förorten, och plötsligt är det nån som sparkar på ett huvud för att den är polack... sånna fega jävlar, som så klart är så nära på att börja slåss länge, och då är man så mesig och inte går emellan, man sitter svenskt och väntar tills olyckan redan skett. och när de vet att de ska av nästa, då kan de börja sparka och slåss, när de vet att man inte hinner, fast man släpper allt för händerna och springer mot dom. så hinner man inte.. man hinner bara få tag i dom nästan, nästan. så får man stå som ett ufo och titta på dom på andra sidan där de har kommit undan. men inatt var jag verkligen sååå nära!!
men hade han inte slunkit ur mitt grepp så kanske han hade fått tagit all aggression jag samlat på mej sista tiden, så kanske det var lika bra att jag inte hann fram i tid.
men det bästa för mej hade kanske varit att äta på max med aron och åka hem i lugn och ro tillsammans med de som ska till jobbet.

hat

iband känner man verkligen det där hatet och förstår vad hat innebär! att hata, så där så man så hemskt gärna skulle slåss hårt och besinningslöst om man fick tag på de hatade.
så kände antagligen Lidl när de förgiftade sina sopor, och så känner jag för Lidl som måste va de hemskaste, vidrigaste, äckligaste människorna.
jag avskydde Lidl redan innan, men den här avskyn går inte att sätta ord på.
så fruktansvärt avskyvärda, jordens avskum!
jag hoppas att de får skämmas tills de går i graven!

min kabaré närmar sej sitt mål

http://www.myspace.com/kabaretkonstellationen

stockholm har blivit kallt

tensta är fint. jag tycker om det. men det kan aldrig bli mitt hem. lika lite som nånting varit mitt hem de senaste tio åren.
igår kväll ville jag ut lite. inte nödvändigtvis promenera, men det finns ju inte så många andra alternativ om man inte bara sitter på en bänk på gården. så jag strosade runt bland de vita husen, såg in i fönstrena där människor levde sina liv. mer eller mindre likadana. jag får panik, jag vill inte! jag har ju järvafältet bredvid men jag tycker inte om det, särskilt inte när det är mörkt. jag saknade blackeberg. där fanns i alla fall naturen. träsket som var en alldeles lagom kvällspromenad, mälaren där man bara kunde sitta och titta, eller skogen där man kunde plocka hur mycket blåbär som helst.
promenaden gav mej ingen ro, så jag gick hemåt igen. såg vårat fönster komma närmare. precis som vår grannes fönster, och han under, och dom i huset bredvid. lamporna lös, försökte ge en hemtrevlig känsla men misslyckas eftersom grannen bredvid, grannen under, husen runtomkring försöker med precis samma sak. jag skulle kunna gå in i vilket fönster som helst, inget av dom skulle kunna ge mej en känsla av ett hem. jag kommer in i min lägenhet, min tvåa på övre plan, som är funktionelt uppbyggd och ser ut precis som man kan tänka sej att det ska se ut, så som det borde se ut, som det måste se ut. det är inget hem.
det är en funktionell förvaring.
det som behövs finns, varken mer eller mindre.
dygn och årstider passerar obemärkt. plötsligt är inga löv kvar på träden, plötsligt har människor mössa, sedan shorts, sen mössa igen. man sitter i sin lägenhet, sätter sej på tunnelbanan hundratusen meter under jorden, kommer upp i en annan del av stan, så nära man kan till det hus man ska till. sen ner i underjorden igen, och upp och in till lägenheten.
jag längtar till norrland. till mitt torp, mitt hem, där jag ska hugga min ved som ska ge mej värme och ljus till huset.

nu har det sluta komma in ljus från fönstret som bländat mej o gjort det svårt för mej att se skärmen. då är det nog kväller. jag ska ta mej lite pick pack och gå ner hundratusen meter i underjorden