en kväll utan mina vänner var ingen bra idé. men imorgon är vi samlade tillsammans igen.
hur länge måste man orka? det gör så jävla ont. det är alldeles för definitivt. det går inte.
livet blir defust men döden så defenitiv. så konkret. dom är liksom inte med längre. två underbara människor bara plockas bort från ett gäng, suddas ut, stryks över.
kvällarna är fruktansvärda. tankar o bilder flyger runt. minnen, den fysiska döden. o så min bästa vän som ligger vid min sida i sängen, som jag bara önskar så ska få sej en blund men som tillslut fick dricka hur mycket vin som helst för att få nån sorts ro till sömn.
men till vilken nytta? man vaknar om mornarna till samma grymma verklighet.
det är inte så att man lägger sej om kvällen, försöker somna ifrån allt helvette o så på morgonen är allt bra igen. nej, helvettet lever kvar. gråta sej till sömns för att sedan vakna med en ny dags gråt. det tar aldrig slut. jesper och malin kommer aldrig tillbaka. aldrig.
det går inte att förstå. det kan bara inte få vara så hemskt. ena sekunden livs levande, nästa sekund död. det funkar inte. det är stört. en sekund! tänk om man bara en endaste gång fick vrida tiden tillbaka. bara en sekund.
åå malin o jesper. jag vet att ni håller ställningarna där uppe. jävlar vilken musik som hörs där nu, dygnet runt turas ni om i dj-båset och ni dansar dansar dansar. ibland hörs det ner hit o vi dansar med er. öl och ciggaretter får ni så mycket ni bara orkar av och festen tar aldrig slut.
men ibland tar ni bergsprängaren och kaffetermosen och chillar på gräset under solen.
och precis som vi, pratar ni gamla minnen och skrattar
fan. det är svårt. det gör ont.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
väldigt fint o hemskt skrivet. alltså du har skrivit fint om nåt hemskt. du har en väldigt fin blogg. gillar den.
La precis Jesper o Anna som bakgrundsbild på datorn. På järntorget Gbg. Anna pekar Fuck U åt mig (fotografen) o Jesper ser lite svår ut. En fin bild. Synd bara att det paret aldrig mer kan vandra på järntorget mer.
Nu kommer snart min moster o möblerar om min lägenhet. Hon ska ge mig massa hyllor. Hepåre
mm, jag är inne o läser den om och om igen, och varje gång lämnar jag din blogg utan ord. paralyserande på något sätt, som när man ser ett glas välta, man bara stirrar.
jag har inte så många ord, men ni finns i mina tankar, varje dag. puss.
Tårarna var för en tid glömda, kanske snarare bortträngda. Men dina ord gav dem liv igen och jag är åter tillbaka i Långhagen, på minnesstunden, på perrongen i sthlm, i kalles famn, i era famnar. Men även om tragedin och sorgen saknar ord saknar förståelse saknar mening, så har i alla fall jag omvärderat mitt levnadsmönster sedan fallet. Man kan inte gå och vänta på livet på att våga på att lyckas... eller behöver man verkligen lyckas. Jag Sussie och pudlarna tog en kvällpromenad längs hamnen och pratade om saker vi aldrig tidigade pratat om. Det var fint. Vi passerade Sjökrogen i våra vindjackor och med prydliga pudlar i koppel...Gamla bekanta vinglade förbi iklädda små små klänningar och huttrade i höstkylan..Var så glad att jag gick på andra sidan staketet, med mor ocg pudlar. Kändes värdare på nåt sätt.
Jag tror också att Jesoper o Malin rockar fett där dem är. Men egentligen tror jag att dem är kvar precis här, äter glass i solen på sigmatorget, tar en kaffe på kalles, en bärs på billan, ett dopp i mälaren, och dansar natten lång undet stjärnklar himmel vid hamnen...
Skicka en kommentar