jag funderar mycket på liv o död, det vet ni. jag har panik o ångest över livet, det går för fort, blir för kort, är far farligt. som en besatt väntar jag bara dag efter dag att den första i min närkrets dör, den första nära, den första unga. för sånt händer, hela tiden. varför ska jag skonas?? varje gång telefonen ringer förbereder jag mej på ett chockande besked.
han är död. idag hände det. det som inte får hända men som jag bara väntat på att det ska hända. herregud, vad hade jag då tänkt var nästa steg? vad ska man ta sej till nu. nu har jag svarat i telefonen o fått höra beskedet mellan hulkningar o snyft, men nästa steg hade jag inte förberett mej på. han var så fin, så bra, framgångsrik började han bli, o det var så skönt för han jobbade så hårt för det. musiken, journalistiken...
han var tillsammans med min bästa bästis i tre år. i våras gick dom skilda vägar, men var så glada för de var fortfarande så viktiga för varandra, så nära. vänner för livet.
så blev det så kort.
fy fan. det är så äckligt att jag vill kräkas. så äckligt orättvist, så elakt. sån onödig olycka, som likväl skulle kunna hända mej o anna.
jag ringer o det rings. vad hände? vilka var med? varför? massa frågor, några svar.
ånej, inte hon också!! hon var tjejen som dog. det tar aldrig slut. det blir för mycket.
nils ska köra mej till salbohed nu
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Döden är hemsk, obeveklig och ofta så förbannat onödig. Och alla drabbas vi av den, genom nära och kära, och till slut drabbar den oss själva.
Livet är ändå så fantasikt, och vi klarar att leva det väl, trots att vi har döden som närmsta granne! Ibland besöks vi av döden, och då måste vi möta den, men sedan hitta tillbaka till att fortsätta leva vårt liv.
Det finns verkligen inget att säga... Varenda ord blir tomt i såna här sammanhang. Jag tänker massor på dej och på Anna. Stora kramar!
en tyst minut och blöta kinder, många tankar och kärlek.
Skicka en kommentar