jag borde ha en etikett som heter promenad, men jag orkar aldrig lägga in den, för då måste jag lägga till det i så många inlägg. det här inlägget handlar alltså mestadels om promenad.
det är då man funderar mest, och det är då jag ser som mest, o träffar som mest djur. jag börjar gilla att umgås med djur. jag tror vi tyr oss till varandra, djuren och jag.
en kväll under min studentvecka för alltför många år sen minns jag att jag tog sällis hem med en grävling. jag tyckte det kändes trevligt och högtidligt, och reflekterade inte över att dom faktiskt brukar bitas tills det knakar, förrän en stund dan efter. o en baklänges man har jag mött, men det var en människa. och allt det här hände ju under tiden jag bodde i westeråos, 021....
nu i mitt blackis brukar mina möten vara av den lite mer lugnare typen. råddjur, ekorrar, fågelmammor som matar sina barn, sniglar som man inte får kliva på osv. nu har det kommit ett till litet djur på min promenadväg. jag tror du skulle gilla dom niklas, det är små små små grodor. det måste vara grodyngel som precis utvecklats till grodor, eller nån sjukt liten art. dom är alltså inte ens 1 cm stora. jag tog upp en sån igår, men nils är lite rädd för groddjur, så jag bar den inte med mig så länge eftersom han var med.
men idag svängde jag av och gick på småstigar i skogen, hittade inget djur av intresse, men ett elljusspår. när jag var liten trodde jag det hette älgjuspår.
o dagens funderingar gick kring dej, mitt hjärta. jag vet att alla tyckt synd, jag har hört det. men skit i dom, det kan vara sorgligt, men inte synd om. för ja, är man synd om så blir man ett offer, svag o oförmögen att göra något. men du är inte så! du har alltid gjort som du velat, o det gör dej grym, för du är stark.
jag är också jävligt trött på att folk tycker synd om mej, för det hjälper mej inte det minsta...
men det här klarar du, det tvivlar jag inte en sekund på!!!
nu ska jag o min gansta feea till en indier
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
gråter (nästan) i min ensamhet på jobbet när jag läser det här :)
sällis med en grävling förresten...att du bara tordes!!
men nils, groddjur är väl ganska ofarliga, bits dom ens? =)
och ja, folk stirrar på en som att man hade en dödlig sjukdom, viskar lideslefullt bakom ens rygg, och finner sällan mod att fråga hur man mår. dom är rädda och vilsna i hur dom ska bete sig. jag klandrar dom inte.
men du och jag, vi har styrkan och orken. och viljan och envisheten. det är väl det eller så lägger man sig ner o ger upp. valet är inte svårt. vägen är svårare.
alltså så här var det ju att maria tog upp ett litet grodyngel och tog med det ifrån den övriga flocken och när vi hade gått ett tag så var flocken långt där bakom och jag blev arg för jag tyckte det var taskigt att kidnappa den lilla lilla grodan från sin familj, så då fick hon gå tillbaka med den och släppa ner den. och de är så små och äckliga inte så värst farliga kanske och deras huvuden såg ut som ormhuvuden och alla vet ju att ormar är livsfarliga och äckliga. tex så i början av promenaden så gick vi på en väg där det växte buskar precis vid kanten av vägen, och då var det jätte nära att det skulle ligga massa ormar bland de där buskarna och när som helst sticka ut sina huvuden och bita på våra ben med massa gift så vi inte hade kunnat gå nån promenad alls.
till slin:
tssihi, nää, jag tror du är rädd för grodan :)
fast påminner dom om ormhuvuden, då skulle jag också bli skakis!
och mareha:
mm, det är sant som slin säger -
man stjäl inte bäbbar sådär hur som helst haha!
jag skulle faktiskt inte ha tagit med mej grodan så väldans långt, även om inte nils var med, faktiskt...
I Västerfärnebo bodde det en grävling. Precis vid Ugglans hus, nere på vägen förbi Eivor och så. När jag gick hem från Paulina som bodde i Berg brukade jag få sällis av grävlingen. Jag kunde gå bakom den en lång väg utan att han upptäckte mig. Jag studerade hans vaggande gångstil noga, de är fräcka grävlingar. Men jag var livrädd hela tiden. Grävlingar är farliga djur, skogens okrönte konung.
Jag har en tjärn som man kan promenera runt och när jag gjorde det senast var det också massa såna där små grodisar. Fy fan va små och fy fan va många! Svarta är dom. Överallt! Promenaden blir mer som en dans för att man måste ta små skutt hela tiden för att inte trampa på en liten grodis.
Skicka en kommentar