duvans ensliga sång

min käraste kim hade en gång en biologilärare som lärde sina elever duvans sång:
"så GÅ då, nu då" sjunger duvan.
så fint, sorgsamt, melankolist, ensamt.

det tänker jag på varenda gång jag hör en duva, alltså flera gånger om dagen. i snitt sju dagar i veckan 365 dagar om året. tänk om kims biologilärare från grundskolan visste om hur ofta hans förredetta elevs kompis tänker på hans lärdom.

här om dagen på sätra torg satt det en gubbe på en uteservering med en öl. han var glad. han såg oss gå förbi med abbe på armen och ropade:
"Fusk! Så där små finns inte!"

nu är mammaledigheten här med allt som jag hade tänkt skulle bli av. men här sitter jag istället med mitt nezcafé och bara tänker på att hans korta tupplur kan ta slut när som helst och att det snart är dags att amma igen. jag tänker på amingen så mycket att brösten konstant läcker mjölk. livet består av sånt man kan göra samtidigt som man ammar. Loranga, mazarin och dartanjang på talbok, TV, äta banan och dricka vatten, facebook på mobilen, titta på en slapp ätande bäbis. stillasittande enhandsnöjen.
om man skulle ta o anställa sig en amma...

ibland undrar man vad man håller på med. varför längtar man alltid bort? varför längtar man bort lite för mycket ibland?
ibland undrar man vad man egentligen gör. följer man sitt hjärta, eller låtar man sej kanske dras med för mycket ibland?

jag borde egentligen bo på en gård på landet, vara bonde. men köttindustrin är ju ingenting jag vill beblanda mej med. men kanske ha ett osteri. några åkrar, och kanske en liten sällskapsko. men jag skulle väl antagligen inte känna ro där heller, det måste hända så mycket runt omkring mej för att jag ska bli nöjd.
men ibland känns det som att man bara följer med, blir meddragen i någon sorts jakt på något jag inte vet vad det är. bekräftelse? berömmelse? lycka? jag vet inte. om det är lycka så kan det inte vara så bra lycka, som bara kräver stress av en hela tiden.
jag vill bara kunna tänka fritt. fritt, utan att hela tiden håla band på min hjärna, utan att behöva hålla tankarna borta från allt jag inte får tänka på just nu för då går jag sönder. jag vill inte ha något alls i min hjärna som stressar mej så mycket att jag inte får tänka på det.

ro och frihet. så vill jag ha det. men det vill ju alla, men ingen jag känner har det..

så lika, så olika

8 mars
det var så många barnvagnar på stan, och de hade rosa regnskydd. barnvagnsmarsch var det, för att synliggöra mödradödligheten runt om i världen.

det är något jag tänkt så mycket på den senaste tiden. att det är så lika, men ändå så olika.
var man än är i världen, så är graviditeter densamma. samma foglossning, samma krämpor, samma känslor. kvinnor bemöter en på ett speciellt vis när man är gravid. för graviditeten är rättivs och i grunden samma för alla. när vi var i Gambia blev hon i affären arg på mej när jag en gång köpte vatten och bar själv, vart man än är i världen så ska man inte bära tungt när man är gravid. samma samma. men där finns inte samma smärtlindring eller sjukskrivning. kvinnorna på risfältet bad för mej och min mage. samma krämpor, samma förlossning som alla måste gå igenom, men här är det ingen som ber för min mage. här tar folk för givet att det bara är en liten sjukhusvistelse och sen är man tillbaka igen, och allt har gått bra. för det gör ju oftast det. det är så självklart för oss. men inte för kvinnorna på risfälten i Gambia.

mail från torgny

han valde att skriva i kulörten blå.
det var nog tur att han inte kunde ställa upp på personporträttet, min kära torgny. vissa människor ska man nog inte lära känna för bra. i alla fall inte om man ser dom som en gud.

Maria,

tyvärr är min hälsa inte den bästa, och om jag är i Stockholm är det bara för korta stunder. Men vi ses kanske någon annan gång.

Hälsningar

Torgny Lindgren

en gång har vi setts, torgny och jag. det brukar jag tänka på då och då.
då var vi unga och fräscha, både han och jag

veggisar köttisar, 2-3

sedan jag upptäckte Hälsans köks Vegbitar á la bacon, var det som om jag började ett nytt sorts liv. den köttiga typen av liv. äntligen kan jag äta mjölkstuvade makaroner och bacon. men fortfarande saknar jag något av det mest väsentliga, falukorven! kan inte förstå att det ska ta sån tid att göra en lite tjockare variant av soja- eller qournkorv.

men sen upptäckte jag en till korvig sak, nämligen påläggskorven! jag började ta upp mitt brödbakande som jag för en tid sen la ner för att inte äta mej mätt på mackor. men så länge det finns korv att lägga på mackan, ska jag få äta macka, bestämde jag mej för och bakade genast ett morotsbröd och köpte smör att ha på mackan, under korven. herregud vad gott det var. som salami. vitlökskorv som man nästan inte vågade äta för att den var så köttig. plötsligt kändes det som jag var tio igen och åt kvällste, och allt bara kändes så där självklart och perfekt. man bäljade te och svullade mackor,utan en tanke på att det kunde finnas ett stopp. utan en tanke på nånting, och utan ett tanke på att man nån gång skulle få en tanke som hindrade en att göra så vareviga kväll. nej, man bara åt och drack och ville aldrig att det skulle ta slut. aldrig ville man bli mätt, och aldrig ville man gå och lägga sig.



Nu väntar jag bara på falukorven. då ska den stekas och ugnsbakas!!
men nä, en sak till måste erkännas. jag vill ha knäppkorv! så i ärlighetens namn borde det väl då stå 2-4..

sommarminnen som piggar upp, i repris

eftersom jag inte är så mycket för att uppdatera min blogg med nyheter så bjuder jag istället på en favorit i repris. för jag trillar i alla fall av stolen varje gång jag tittar på det här kortet från sommaren 07.



när nils kliver ur bilen för att få sin efterlängtade kaffe
blir han förvånad av denna syn. inser att han inte hade haft
nån endaste koll när han parkerade, men tur med 2 mm

jag ska sjunga om en get
hon är den bästa som jag vet
geten heter sara
men nu ska jag förklara
ett problem som vi båda har
är de dofter som kring oss far
sara omges av frän odör
så när vi gosas hålls näsan för
själv hon håller sin anda
för att inte beblanda
våra lukters opasslighet
mellan männska och med en get
hon tycker jag luktar ful kompost
fast hon själv stinker getost
och så är det med sara
och lär nog alltid vara

varför ska jag alltid vara så besvärlig?
varför kan jag bara inte ta ett arbete som alla andra?
varför ska man få så otroligt mycket motstånd när man inte är på topp?
varför kan mamma o pappa inte längre lösa mina problem?
varför ska mitt livsproblem bara finnas på kontorstid?
varför ska män med makt kränka allt som står under dom och slicka allt som står över?

vart tog solidariteten vägen?
när kommer revolutionen?

sanningar från en riktig partyprisse

jag har växt upp i tron med att mitt motto är "sova kan man göra när man är pensionär". så här efter en fjärdedels liv är det dags för en utvärdering. hur har det gått med mitt motto? jättedåligt! (om jag inte redan är pensionär)

man är ju inte 20 längre. men inte trodde jag att man skulle vara pensionärsgammal än, blott 26 jordsnurr på nacken. men det är väl så det är..
men när jag tagit mej en sovmorgon för att jag vet att jag behöver det, så önskar jag att jag kunde vara piggare då. en lång frukost. havrevälling och ägg. det ska vara en bra start på dagen. jag lägger mej på kökssoffan och vill somna om. men kompromissar med mej själv: jag måste tvinga mej ut en stund. är jag fortfarande så här sömnig efter luften och kaffet så är det ok att somna.
djuren hade det ganska bra. hästarna var äckliga, men fåren glada och pratglada. jag hängde på staketet men fick ingen ro. promenad på fältet istället, för att vakna till lite. åh, vad jag fick ångra det. jag vill ha skog, fältet är som en gryta! och de små skogsdungarna på fältet lockade mej bara att krypa ner i den prunkande grönbädden. vill få vila lite. känna vinden och höra fåglarna. men bilarna tystnar aldrig. jag blir galen. släpar benen efter mej. hur långt ska det vara hem? ett steg i taget. lugn och fin, jag har ingen brådska.
min granne var glad idag, men jag orkade inte prata. hans barn vill ha kontakt med honom igen och han sjöng med till den opera han lyssnade på.
kaffe och bok. läsa på balkongen och titta på molnen. ge blommorna kärlek, och lägga mej i skuggan på balkongen och fortsätta i boken.
somna. vinden tar tag i allt, men jag ligger i lä. nästan. sova är det bästa. allt är lugnt.

så börjar det lida mot kväller och jag minns livet. jag måste ta mej ut. ut med klassen, jag vill ju det. men tydligen vill inte någon annan i mej det. huvudet dunkar och halsen blir som för svag. jag orkar inte. fast jag sett fram emot det. men jag orkar inte. och plötsligt orkar jag inget. har visst glömt att äta mat men gör inget åt det. jag sätter mej på en stol och tänker på något jag kan göra för att göra någonting i alla fall. diska. äta en smörgås. läsa några sidor. betala försenade räkningar. stänga av radion. dricka vatten eller bara flytta på mej ifrån solen som stör mej. men jag orkar inte.

mitt motto har ändrats nu. jag har insett mina begränsningar. eller som en annan skulle säga: jag kommer aldrig bli den partyprisse jag vill vara.
face it. det är bara att lära sej leva med det. det kan vara okej ändå.
mitt nya motto är något som min mamma lärt mej:
"livet är ganska jobbigt. men så är det lite roligt emellanåt"

fuck you allamöjliga

varje dag försöker jag få kvalitetstid med djuren. det blir som min dagliga egentid.
nu var djuren lediga, som de brukar vara vissa helger.
men då står jag där vid deras hagar och tittar på deras bajs.
jag gick till gungorna i den stora syrenbersån och gungade lite. jag gungade så högt jag bara kunde och tänkte att jag ska gunga oftare. solen lös och syrenerna luktade nästan lite för mycket, så jag fick migrän. men det gjorde inget.
jag sjöng Fuck You och kände mej stark. Lilly Allens låt måste vara vårens bästa nykomling, tänkte jag och sjöng ännu mera. jag önskade innerligt att jag hade kunnat hela texten, det hade varit roligt. jag sjöng och funderade på om Bush har hört låten, och vad han tycker om denna låt som han blivit tillägnad. jag sjöng den några gånger för Bush. sen passade jag på att sjunga för lite andra män. (svin är oftast män)
det blev för anders borg, reinfeldt och några fler idioter. och för män i största allmänhet, män som fenomen.
sen kom det några barn och skulle gunga sin livrädda lillebror, så då fick jag sluta sjunga den låten.
jag plockade en bukett syrener och gick hem och gjorde en tårta.
jag längtar till det kommer ut en video till fuck you!

en ko som idisliar

hur jag än vrider och vänder på mitt liv så slutar det ändå med en kos dagbok.
men inget fel med det. det är det lilla som ger det stora!

Lammen och killingarna har vuxit och blitt ungdomar nu. de går igenom målbrottet och försöker bete sig som de vuxna, men lyckas så himla dåligt.
och de har fått större tänder,så de får inte äta på mina händer längre, det sörjer både jag och dom. men de har ingen kontroll, så det måste bli så!

nu närmar sig tiden mellan hägg och syren, den erkänt bästa tiden på året

det finns några som jag kan börja längta efter så det gör ont.
och jag har ju även något visst för gubbar...
vissa av dom har jag fått den äran att träffa, och trycka handen mot dess hand eller öra, som till exempel den fantastiska stunden med torgny lindgren. men så finns det vissa som jag vet att jag aldrig kommer få träffa, som allan edwall. då vill jag gråta när det kommer för mej. jag längtar så det gör ont efter att få samspråka med honom.





andra människor jag önskar få spendera tid med. vissa smärtsamt mer omöjliga än andra:
Monica Zetterlund
Gösta Ekman
Per Oscarsson
Tove Jansson

trazan och klara

mina hjältar är trazan och banarne.


sen har jag fler hjältar, t ex anders och måns och framförallt mia och klara, som jag har en stor crush för just nu.


både mia och banarne är de som först fångar ens uppmärksamhet, som är de charmtroll som man blir kär i och som är de roligaste. tror man. efter närmare eftertanke eller efter några års vishet så inser man att det är trazan som är geniet. det är han som är rolig egentligen, han som har inteligent och hållbar humor, den våg som banarne bara surfar på och fångar mitt hjärta på. precis så har jag insett att det är med klara. klara är ju den roligaste, som man först inte la märke till på samma sätt. det är mia jag blir kär i och mia som jag skrattar åt. men blir jag bara lite visare och klokare så inser jag att trazan och klara är genier. dom är geniala! dom förtjänar alla människor kärlek!
Tabita är sjukt bra, men efter ett tag förstår man att tabitas arbetskamrat på ålderdomshemmet, hon med kort hår och som pratar så bara tabita förstår, hon är bäst! tänker man bara lite mer så är mia och banarne fortfarande bäst, men trazan och klara kanske snäppet vassare.

- hörredu, min kära lilla vän, sa redigeraren till praktikanten och tittade på hennes bröst,
- vi skriver väl ändå med fotografens namn vid bildtexten så vi slipper gissa, sa han och tittade lite mer på hennes bröst.
"det gäller att hålla sej sansad. bli varken upprörd eller smickrad" tänkte praktikanten och sa
- mmm, det kan man ju göra. det var peo.
sen gav hon honom inte mer uppmärksamhet.