sanningar från en riktig partyprisse

jag har växt upp i tron med att mitt motto är "sova kan man göra när man är pensionär". så här efter en fjärdedels liv är det dags för en utvärdering. hur har det gått med mitt motto? jättedåligt! (om jag inte redan är pensionär)

man är ju inte 20 längre. men inte trodde jag att man skulle vara pensionärsgammal än, blott 26 jordsnurr på nacken. men det är väl så det är..
men när jag tagit mej en sovmorgon för att jag vet att jag behöver det, så önskar jag att jag kunde vara piggare då. en lång frukost. havrevälling och ägg. det ska vara en bra start på dagen. jag lägger mej på kökssoffan och vill somna om. men kompromissar med mej själv: jag måste tvinga mej ut en stund. är jag fortfarande så här sömnig efter luften och kaffet så är det ok att somna.
djuren hade det ganska bra. hästarna var äckliga, men fåren glada och pratglada. jag hängde på staketet men fick ingen ro. promenad på fältet istället, för att vakna till lite. åh, vad jag fick ångra det. jag vill ha skog, fältet är som en gryta! och de små skogsdungarna på fältet lockade mej bara att krypa ner i den prunkande grönbädden. vill få vila lite. känna vinden och höra fåglarna. men bilarna tystnar aldrig. jag blir galen. släpar benen efter mej. hur långt ska det vara hem? ett steg i taget. lugn och fin, jag har ingen brådska.
min granne var glad idag, men jag orkade inte prata. hans barn vill ha kontakt med honom igen och han sjöng med till den opera han lyssnade på.
kaffe och bok. läsa på balkongen och titta på molnen. ge blommorna kärlek, och lägga mej i skuggan på balkongen och fortsätta i boken.
somna. vinden tar tag i allt, men jag ligger i lä. nästan. sova är det bästa. allt är lugnt.

så börjar det lida mot kväller och jag minns livet. jag måste ta mej ut. ut med klassen, jag vill ju det. men tydligen vill inte någon annan i mej det. huvudet dunkar och halsen blir som för svag. jag orkar inte. fast jag sett fram emot det. men jag orkar inte. och plötsligt orkar jag inget. har visst glömt att äta mat men gör inget åt det. jag sätter mej på en stol och tänker på något jag kan göra för att göra någonting i alla fall. diska. äta en smörgås. läsa några sidor. betala försenade räkningar. stänga av radion. dricka vatten eller bara flytta på mej ifrån solen som stör mej. men jag orkar inte.

mitt motto har ändrats nu. jag har insett mina begränsningar. eller som en annan skulle säga: jag kommer aldrig bli den partyprisse jag vill vara.
face it. det är bara att lära sej leva med det. det kan vara okej ändå.
mitt nya motto är något som min mamma lärt mej:
"livet är ganska jobbigt. men så är det lite roligt emellanåt"