två varv runt ett träsk

ibland känner jag bara för att släppa taget, ge efter o låta allt vara som det vill.
känner inte ni så? alla människor är ju psyk, konstiga på ett eller annat sätt, mer eller mindre. sen måste man anstränga sej för att fungera, vara och leva "normalt". ibland får man anstränga sej skithårt, och det skulle vara så jävla skönt att bara låta allt vara. släppa all kontroll och press för hur allt ska fungera. bara bara vara, och låta nån annan ta alla handlingar och konsekvenser.

nu har jag varit ute och gått runt mitt träsk, två varv. det var fullmåne, och den bländade mej. dom små små grodarna jag lekte med där i våras har nu blivit stora slöa paddor som hänger på stigarna. mörkret skymmer dom och jag blev tvungen att dansa mej fram för att inte behöva stampa på dom. fullmånen var vacker, men av reflex blev jag lite hopplös, för jag har alltid sovit dåligt under fullmånenätterna. sen blev jag lite lättad när jag kom på att sånt varken gör det lättare eller sämre för mej om nätterna nu för tiden. jag tycker inte synd om mej för det, och det ska ingen annan göra heller, för att tycka synd om mej är nästan det värsta man kan göra mot mej. men jag jobbar på att fatta att det är förståeligt hur jag är och fungerar, ingen funkar utan sömn. allra minst om man är bräcklig. förut kändes det som att problemet låg i att jag hade svårt i att somna. men det har blivit bättre. efter skolan är jag slut o jag kan somna på en sekund när jag har lagt mej. men fortfarande drömmer jag hela tiden. verkligen heeela tiden. många långa drömmar som går in i varandra och håller på hela nätterna. jag vaknar helt slut på mornarna för jag vart med om så mycket under natten. mycke jobbiga drömmar. drömmar som kan sitta i hela dagar och veckor.
jag fick i läxa av min terapeut att göra ett drömschema, för att se hur ofta jag har drömfulla nätter. sen jag började med det har jag fyllt i kryss för varenda natt. det betyder ungefär ingen kvalitetssömn alls. det tär. och snart orkar jag inte kämpa längre, jag vill bara få sluta anstränga mej för att leva. jag orkar inte med nånting längre, allra minst hålla ihop mina liv. alla ni mina bästa som jag bara inte orkar ha kontakt med. o nu sen jag började skolan så alla ni som till o med bor i samma stad, men som jag nu knappt orkar hänga med för alla i skolan. så vill jag inte ha det! alltid denna stress o press. var kommer det ifrån? jag vill bara att alla ska låta mej vara, men samtidigt så är just det det sista jag vill.
harmoni, så vill jag ha det! harmoni, vad fint! vilket vackert ord. harmoniharmoni.
lyckligt, vackert, roligt, fartfyllt men lugnt liv.

för övrigt så ska jag beställa torgny lindgrens nya bok, jag har höga förväntningar!!
nåt annat är att sahara hotnight aldrig har lyckats charma mej, inte det minsta, men den nya skivan, attans vilka dunderlåtar det finns med på den!!!

ooo

ooooooooo vad man får pluspoäng av svante (han med ett S och en vante) om man diggar fitzgerald o nina simone och vill sjunga alice babs o monica z istället för "det ständiga popandet och soulandet"

min helg

min helg
igår var vi på friluftsdag i hässelby ("höstens stora höjdpunkt").
johan jenny och elis följde med. det var fint, det var en svampfarbror, får och biodlare bland annat, (där fick man besöka bisamhällen i en bidräkt.) fast vi gjorde inte det, för det regnade, så vi fikade mest på caféet, och där fick jag skinka i min mozarellatoast. det var verkligen en smak som jag inte har saknat, märkte jag. fast jag åt bara några tuggor innan jag fattade att det var skinka.
i lördags grinade vi, sen gick vi på this in england.
men på dagen träffade jag peppe och det var trevligt. vi köpte presenter till nils och jag köpte en dvdspelare. och vi åt indier. "vi är stans billigaste. skulle man kunna säga". det var en fantastisk restaurang men jag minns inte vad den heter. den ligger liksom bakom kungshallen, tvärgata från sveavägen.
fredagen var jag på malins begravning. det är så äckligt fruktansvärt sjukt stört konstigtkonstigt.
och jag är arg så mycket på många så ofta.
sällan läser jag tidningen och har en lugn fin stund.
nu i helgen har jag svurit mycket på Ole Rothenborg. skrev i DN i lördags om plastikkirurgen i malmö. Jag intresserar mej för sånna fall, vill läsa hur rättegången dömer honom. ingressen var: "Vi kan kalla henne Hanna. Hon är en vacker ung kvinna på 23 år. Men hon var inte nöjd med sina bröst, de var för små. Besöket hos plastikkirurgen Carl Trollius slutade med att han våldtog henne."
mm. va fan är det här för gubbe, tänker jag och ser en nöjd flinande gubbe vid byline-bilden.
åå. jag blir så trött. så trött på gubbar. så trött på att bli trött.
måste gubbar skriva sånna här reportage? om han nu tycker det är så viktigt att få fram i ingressen hur han uppfattar hennes utseende får han väl skriva "..en ung kvinna som jag tycker är vacker.." vad hade han skrivit om han inte tyckte hon var vacker? finns ingen anledning att lägga nån värdering i hennes utseende. känns lite som att han tycker synd om henne o vill klappa henne lite på huvet "såja du är ju vacker". eller som att det blir nån skuld i att hon är vacker, var det därför hon blev våldtagen? nej!
åå. jag blir så trött. vill man bli tröstad efter en våldtäkt av att en gubbe säger att man är vacker? jag blir så lessen, arg! hade det vart jag som var kvinnan hade jag tagit jätteilla upp av hans ingress. resten av texten läste jag inte. jag var för trött på gubberiet.

sorgligt, klyschor och blommor

det är klart att jag ältar lite om död och liv nu, det måste jag få. det är det jag funderar på mest när jag har tid att fundera. därför är skolan så bra. där glömmer man bort att fundera och oroa sig för saker. svante (han med ett S och en vante) fyllde 50. han tycker att det har vart så kul att han gott o väl kan tänka sej leva 50 till...
i fredags var jespers begravning. tänk att man ska behöva vara med om sådant. så många ledsna människor som var utom sej av förtvivlan, men ändå fanns denna kärlek i luften. så sjukt mycket kärlek. helt plötsligt har alla dessa människor blivit så grymt viktiga för en. man vill bara vara nära varandra hela tiden. begravningen var fin och enkel.
dom spelade tears in heaven på repeat när man gick fram och tog farväl av kistan. herregud, kan det bli klyschigare? men finns det nåt bättre än klyschor? jag älskar klyschor.
sen avslutades begravningen med en låt som jesper gjort med krazy fiesta. dansremix. det var fint.
prästen sa, det finns inte nån som helst mening med jespers död, men otroligt stor mening med hans liv.
det var bra. det kändes fint. hans liv var så meningsfullt för så många.

på fredag är det dags igen...

jag har två pelargonieskott som jag måste sätta innan det är dags att klippa dom inför vintern. det är något som tynger mej. jag har så himla sällan lust att ta fram massa jord o grejer. balkongen blir jordig och grannen under lessen om jag sopar ner det.

jag filosoferar

jag o anna satt o prata i våra nya fåtöljer om allt skit. om livet som man tror snart ska komma. hela tiden. man kämpar mot någonting hela tiden, men vet att därefter kommer livet,
livet det lyckliga L I V E T.
vi har kämpat och konfronterats mot mycket ändå, till att börja med gått i en sån liten skitskola där mobbing och trakassering var vardag och man lärde sej att antingen var man bra eller ett offer, och det var bara att acceptera!
pedofili, incest, skilsmässa, våldtäkter, vänner som dör... tänker att fan vilken otur man har, men ändå lite tur, för det finns folk som har det ännu ännu värre. råkar ut för ännu värre saker. och då tänker man, när man som barn glatt och naivt tänkte på livet. det innehöll inget av det här! livet var det roliga, allt tråkigt var bara sånt som kom i vägen och störde livet. men när det kommer i vägen heeela tiden, när man knappt tagit sej över hindret förrän man ser ett nytt hinder, efter hinder efter hinder. då börjar man fundera. då börjar man realisera. livet. det är ju kul, men det är inte så jävla lyckligt. inte helt igenom lyckligt som man föreställt sej. allt det här, det är väl det som är livet, och de där små stunderna av ogenomtränglig lycka, det är bara en liten fin krydda som man ska va glad om man får.
det kan ju låta deprimerande.
allt detta händer ju, och det blir ju inte värre för att vi kommit fram till att det är det här som är livet och inte bara lycka glädje och framgång.
vissa lever andra dör
det är bara att acceptera
men så jävla elakt
det hade jag inte räknat med