en lång berättelse om ett litet spel, eller "nu har du gjort ditt livs affär"

så där, nu ska jag berätta för er om ett durspel som jag fått den äran att ha i mitt hem.

att jag fick henne gick till så här;
vi var som sagt vid den där herrgården vid malmköping, jag o nils o hans familj.
på vägen dit, vid en slingrig grusväg fanns en skylt om en loppis som skulle vara öppen under helgen. "trevligt" tänkte vi, o bevarade det i minnet.
senare under helgen tog vi fram det o beslutade oss för att titta förbi allihopa. det var i en ladugård en bit från herrgården, men hans mamma visste vägen. landsortsloppis tänker man, o ser massor av fynd för inga pengar alls framför sej. fast riktigt så var det inte. där fanns gubbar o nån enstaka tant vid bord med prylar utanför ladugården, o inne i den hade en gubbe en större loppis. mest skit o inte så billigt. fula burkar billigt, fina burkar dyrt. gubben luktade sprit o hade ingen växel när hans mamma skulle handla.vi tröttnade lite o slötittade på borden utanför. gamla böcker, 16 mm filmkamera, radios, picknickväskor, ja, ni vet. småtrevligt så där. vi skulle gå mot bilen när nils sa "å vilket fint dragspel". mina öron blev spetsiga o huvet flög upp som ett råddjur som fått vittring.
nästan i alla fall. o där på gräset, bredvid en elgitarr, o nästan under bordet, låg det fina vackra söta underbara...
gubben som hade bordet tittade lite förvirrat, "ja, durspelet ja..."
jag blev nästan lite ivrig, durspel ta mej fan!
-vad kostar det?
-1200
-jaha... ojdå... får jag prova det?
-ja
spela,spela, dra lite, låter lite hur som helst. han förklarar att det fungerar som ett munspel, o jag försöker förstå mej på logiken. om en stund förstår jag hur man spelar blinka lilla stjärna i alla fall.
-vad skulle du ha för det sa du?
-ja... 1200 sa jag visst...
jag blev lite förvirrad, "sa jag visst"?!? kunde jag kanske pruta ner det, han kanske tog i för mycket eller hur mena han?
jag ynkade mej och beklagade att min nya kärlek inte kunde bli min.
gubben som stank sprit tog guran o tillsammans spelade gubbarna på gura o durspel lite bitar så vi fick höra hur det kunde låta. det var ljuvligt. men nils familj verkade aningen besvärad. gubben med spritlukt ville aldrig sluta o sjöng o spelade en stund. jag tackade o sa att jag återkommer så fort jag fått lite pengar. gubben med durspelet var lite märklig. "mm ja, jaja. jaha". sen tog nils mamma mej i armen o tog mej åt sidan. hon sa hon förstod hur det kändes. jag trodde på henne, dom är en musikgalen familj, så just det där förstod hon nog. hon sa hon ville hjälpa, o tillslut lovade jag att fundera på saken. betala tillbaka på lång sikt, hundra kronor i månaden.
vi åkte tillbaka till herrgården. jag kunde inte släppa durspelet. det var sån lycka, det var precis ett sånt jag egentligen ville ha när jag köpte mitt dragspel för några år sen. fast då köpte jag dragspelet ändå, men det är så tungt o jobbigt o spela på för en klen människa.
ett litet lätt o behändigt durspel av trä... jag kan ta med mej det på gator o torg o träna utan att få träningsvärk. Men 1200. jag har ingen aning vad begagnade durspel kostar, hur man ser om det är ett bra spel, om jag skulle bli lurad eller lyckligt lottad.

på natten bestämde jag mej. dagen efter åkte jag o nils tillbaka. "om det finns kvar så är det ett tecken, då ska jag köpa det!" Men det fanns inte där. gubben med instrumenten var inte där idag!!! gubben med spritlukt sa att han skulle ringa erik o säga att jag var här. "du erik, flickan som var här igår vill ha durspelet. ja. här får du tala vidna"
så fick jag prata med honom o han var så konstig. sa ingenting, bara mmm. ja. hela tiden, så jag fick dra ur allting.
-ja, så hur blir det då. kan jag köpa det?
-hmm, mmm
-ja?
-.....
-så ska vi komma hem till dej eller ska du komma hit?
ja, det slutade att vi/jag bestämde att vi skulle åka till han o köpa spelet av han.

Han bodde i en liten liten stuga. Vi fick inte komma in eftersom det var så mycket grejer (o det såg vi när han öppnade dörren också. Han hade knappt plats att ställa fötterna någånstans) så han hämtade det o vi satte oss på uteplatsen. Jag var verkligen fortfarande så förälskad i det. Det där med priset var ju klurigt, så vi tänkte man kan ju alltid försöka pruta ner det lite. Så nils sa
-kan du inte tänka dej att slänga med den där 16mm kameran för1200?
Det var då bitarna föll på plats i mitt huvud.
-Neej sa han och skrattade åt oss.

Han hade sagt fel. Han hade hoppats att jag inte skulle komma tillbaka. Han hade bittert fått ångra för att han en gång talade utan att tänka. Det var elgitarren han tänkte sälja för1200, durspelet skulle han egentligen ha 3400 för. Men man kan ju inte ta tillbaka något man sagt sa han. då vart jag ännu lyckligare

-nu har du just gjort ditt livs affär, sa han och kliade sej förnöjt på hakan medan han tittade på mitt taffliga spelande. Han var förnöjd, det var han. han sa att jag hade väldigt lätt för att lära mej och att jag nog skulle bli duktig. Han lärde mej en polka!
-så där duktig var inte jag i början, sa han.
Jag gav honom pengarna jag lånat av svärmor. Vi bytte nummer så han kunde höra av sej om han kom på någon i sthlm som kunde lära mej spela, och så jag kunde höra av mej till honom om jag var i krokarna någon gång, så kunde vi spela tillsammans. Han tipsade om noter, och berättade om stämmor. Jag var lyrisk. Drömde för en stund om ett liv som speleman.

Så sa han att nog hade han gått miste om 2000 spänn, men det kändes ändå bra att få sälja det till mej, för han såg hur glad jag var i spelet, och lättlärd. Och att Sverige fick en spelman till istället! Haha! Sen studsade jag till bilen och vi körde hem till sthlm.

Jag har spelat in när jag spelar polskan som han lärde mej! Lyssna och njut!

Polka








Och, ja, just det; durspel är ett durspel och inte ett dragspel!

roligt och tråkigt/menlöst

baby-step, baby-step, upp och ner, hit och dit...
dagar av sol, dagar av hål
det är svårt med livet. jag kan aldrig planera saker, och inte heller vara spontan. jag vet aldrig när dagen ska bli uthållbar, outhärdlig eller glad. saker jag planerar gör mej nervös och ökar bara risken för att jag slutar fungera för dagen.
men det är då man tvingar sej, tvingar sej tills man nästan kräks. umgås, röra på sej och titta på folk. vill inte prata, så smsar folk, rör på mina fötter, träffar dom och försöker att umgås. lyssna, koppla till hjärnan och prata. inte ett dugg stimulerande för stunden, men antagligen bättre att tvinga mej till saker mot min vilja än att göra som jag känner.
jag tar på mej saker, och försöker att inte tacka nej till grejer folk vill göra.
jag ska snart vara toastmaster på izabels bröllop tex, herregud....
det tär på mej som fan, och när jag ska sova spränger huvudet och kroppen värker.
men jag ska stå ut. jag ska testa mej, plåga mej, roa mej.
vissa gånger gör det att jag gråter i panik, men andra gånger gör det mej lycklig och peppad.

och i helgen åkte jag till follökna, en herrgård som nils familj brukar hänga i. det vart en bra helg.
det hade vart nån sorts läger där, och vi kom precis till avslutningen med lägerbål med allt som hör till. det var roligt och jag skrattade nästan hela tiden. men nils tyckte jag var lite dum för han tyckte jag skrattade åt alla och inte med alla. men jag vet inte... jo, kanske.
det bästa var a-ram-sam-sam, då var jag lyrisk!
långefarbrorn, svärmor och svärfar med pinnbröd


grilla, grilla, korvar som slåss och pinnbröd som inte ska nudda dom

sen var vi på en loppis i en ladugård. där hittade jag en ny kärlek! ett durspel som jag nu äger, tack vare både det ena och det andra. men den historien tar jag senare, så ska jag lägga ut en bild på min ögonsten!

igår hade jag och izabel en heldag på kaananbadet med picknick och allt möjligt.
det var underbart

jah...

natten innan det bar iväg till summerjam hade jag fetaste ångesten. men jag tröstade mej med att då man känner sej opepp innan, det är då man brukar ha som roligast.
redan på bussen från planet kräktes vi på reggae, o rastas. alla dreadlocks i knytbyxor som spelade reggae från sina bandare provocerade mej o anna. jag är alldeles för trött på reggae. men återigen vande man sej med musiken o levde med sin provokation. på sena nätter på pickalurven kunde det komma ut. anna slog på bob marley t-shirtar o skrek. fast folk är ändå fina som lägger all sin energi o slantar på att vara rätt o passa in på den sortens festival.
men anledningen att vi åkte i år igen var ju för gänget.
jag skulle ju ändå ha en långhelg med mina brudar. det blir alldeles för sällan.

det var underbart. mina brudar är underbarast

o det var ju en del band som jag verkligen gillar. men jag var för rastlös för att se en endaste konsert koncentrerat. förutom tanya stevens, men då var ett gäng grabbar framför som skrek så tanya inte hördes o jag vart förbannad o ville slåss. men då köpte josse en glass till mej.

vi hade ett stort 021camp, plus några som inte var från västerås. man blir lite sentimental, alla fina kära. jag är ju ändock västeråsare i blodet. folk jag levt mina ungdoms år med, gamla wa (västerås anarkister) o annat löst folk.
jag ska inte skriva mer om festivalen. de flesta förstår ju ändå ungefär hur det var. det var festival. fast reggaefestival.



kantor o anna i soundsystemtältet tar sej en svängom



morgon i campet



min nyfunna dalmasdarling!

58an

nu är flytten gjord. i alla fall har vi och våra saker flyttats till 58an, fast vi inte riktigt packat upp.
tack danjul o nicke, vi fick över allt på samma dag, o det hade inte gått utan er, o jons hjälp där med hyllan...
vi hade nils jobbs skåpbil. den är kul, jag tycker om den! jag ska nog också börja jobba på byggen.
sen på kvällen när vi var hur trötta som helst kom vi på att vi kanske borde åka o köpa tunga saker nu när vi hade bilen.


vi köpte mjöl
för 400.

iförmiddags när jag låg och läste i mitt nya sovrum så plingar det plötsligt på dörren. inte en gång, nej TRE gånger!! kors, jag hade inga byxor på mej... jag sprang runt i lägenheten (på tå för att den utanför inte skulle höra hur jag sprang) och letade bland flyttlådor efter något att dra på mina ben. det var brevbäraren. inte han med hästsvans som springer, det här var en karl med kortbyxor i 40års åldern.
-är det maria östborg?
-ja...?
-du bodde i 7an förut eller?
-ja, jo..
-har du eftersändning?
-ja (i samma ögonblick kom jag på att det har jag inte, eftersom vi har 2 lägenheter denna månad så har vi kvar vår namnskylt där med)
-......
-ja, var det nåt, har det kommit nåt eller vadå?
-då måste jag ha missat det, jag la i linser i lådan där.... ajdå. men har ni kvar nyckeln dit?
-jaha, jodå, det har vi, så det ordnar sej!
-ja, det är andra dan jag jobbar här, så jag måste ha missat det då...

sen fortsatte det så där en stund. det var en trevlig stund. han var fin. men jag kan inte få in i mitt huvud hur han har nån koll. har brevbärare det? lägger dom bara inte ner brev med rätt namn i rätt dörr? det var märkvärdigt. men trevligt, förvisso
jag har numer en stor respekt och vördnad för brevbärare. vad dom kan!!!


jag har sommarlov från behandlingen nu. det är konstigt. inte konstigt med uppehållet, men hela våren. det har varit jävligt trögt och jag omotiverad, men ändå. för ett halvår sen flyttade vi till blackeberg. allt kändes obehagligt. det jag försöker säga är, att även fast jag har lång väg kvar att gå, så känner jag nu i och med uppehållet från terapin att jag ändå har kommit nånstans. om inte annat så förstått hur allt hänger samman, varför jag är som jag är. så kände jag inte för nån månad sen. tvång, jag hade aldrig ens funderat på saken. man har förutfattade meningar om vad tvång är, precis som folk har om våldtäkter. men sen man förstått vad det är och accepterat så går det framåt. jag behövde inte hjälp för nåt tvång, ändå är det bara tvång vi jobbat med, och ändå har så otroligt mycket lättat för mej. kanske det var mest frustration. jag fungerade inte, men jag förstod inte varför. när man nu förstår varför så gör det inte så mycket att jag inte fungerar överallt. nu vet jag ändå varför för det mesta. men inte med allt.
jag köpte mej en kaffe på 7eleven (mitt favvokaffe nu för tiden) o satt o väntade på tunnelbanan o funderade på allt detta. jag är så otroligt lugn i mitt huvud nu om jag jämför med för några månader sedan, o i flera år. sen när jag kom hem så läste jag lite av sånt jag skrivit i vintras. det var nog tur att jag inte bloggade då. jag tänker inte skriva vad jag skrev, men tex står det "det är redan kväll, fast jag trodde det var morgon. jag har glömt att äta, leva, leva..."
nu ska jag inte bli högfärdig och tro att jag börjat återgå till livet, för det kan man få för sej då och då, men så enkelt är det inte. jag vet att jag ramlar ner igen. men just nu i denna stund är jag i alla fall väldigt glad att jag hängt med under dagen och haft förmiddag, eftermiddag och kväll!

dessutom måste ni alla komma till min fina nya lägenhet, o de snaraste. till min balkong! krusbären på min buske växer, snart kan vi skörda och baka en kaka!