att finna en bästis

min allra första bästis i livet, den första människan jag kände mig hel tillsammans med, och antagligen den första människa jag senare kom att sakna.
hon försvann ur mitt liv, och nya bästisar kom in i mitt liv. men hon, den första bästisen kommer det ofta små funderingar kring. hur ser hon ut, vad är hon för sorts människa och har hon familj?
det senare är något jag antog. jag känner henne inte alls längre, men av nån anledning känner jag att hon har barn.
facebook har ju vart bra på att döva många sådana funderingar. men vad gör man med en tjej med jättevanligt namn, som man inte vet någonting om... jag vet inte hur hon stavar sitt namn eller var hon bor. jag vet vart hon flyttade för 20 år sen. men bor hon kvar där?
dessa funderingar kommer till mej några gånger per år, jag börjar leta lite, men vill bara skåda på håll. inte beblanda mej. så slog det mej i helgen, jag kan ju faktiskt dö imorgon och jag undrar ju hur hon lever! då började mitt detektivarbete.
namnet kan jag ju, finns i tre olika stavningar. staden hon flyttade till. hennes syskon och föräldrars namn kan jag. men det bästa av allt är att jag har en stark känsla av att hon fyller år den 8e eller 9e december. det kan jag komma långt med. efter att ha kollat igenom hela facebook, sett det omöjliga att försöka känna igen en tjej jag senast såg för 20 år sen började jag på andra sätt. folkbokföring, olika register och eniro. jag sökte i städer jag kunde tänka mej att hon kunde ha flyttat till. det tog några timmar, sen hittade jag en potetiell bästis! hon fyllde den 7e dec, och bodde i den stad dit hon flyttade då vi skildes åt för så många år sen.
vad gör man då? vad är nästa steg? jag har en hemadress till en tjej som kan ha varit min första kompis. dit har jag kommit föurt i detektivarbeten, där tar det av naturliga anledningar stop. men nu kände jag att jag behövde ta det ytterligare ett steg.
så jag skrev ett brev, sa hej, om du är du så är jag jag. är det inte du så är detta brev inget att bry sej om. så la jag det på lådan på måndagen.

vad hände sen?
idag är det torsdag och jag fick ett handskrivet brev. konstig känsla. visste inte om jag ville öppna det. är det hon så har vi antagligen ingenting gemensamt nu, och kanske man bara ska släppa det med det goda minnet vi har av varandra. men kanske det inte ens var hon. kanske nån varit så vänlig och svarat för att säga tyvärr, det var fel.
så då öppnade jag brevet. tittade ner i kuvertet och såg ett brev som började
Hej Maria Pia!!

ja. så var det. och vad gör man då, vad gör man nu?