ibland undrar man vad man håller på med. varför längtar man alltid bort? varför längtar man bort lite för mycket ibland?
ibland undrar man vad man egentligen gör. följer man sitt hjärta, eller låtar man sej kanske dras med för mycket ibland?

jag borde egentligen bo på en gård på landet, vara bonde. men köttindustrin är ju ingenting jag vill beblanda mej med. men kanske ha ett osteri. några åkrar, och kanske en liten sällskapsko. men jag skulle väl antagligen inte känna ro där heller, det måste hända så mycket runt omkring mej för att jag ska bli nöjd.
men ibland känns det som att man bara följer med, blir meddragen i någon sorts jakt på något jag inte vet vad det är. bekräftelse? berömmelse? lycka? jag vet inte. om det är lycka så kan det inte vara så bra lycka, som bara kräver stress av en hela tiden.
jag vill bara kunna tänka fritt. fritt, utan att hela tiden håla band på min hjärna, utan att behöva hålla tankarna borta från allt jag inte får tänka på just nu för då går jag sönder. jag vill inte ha något alls i min hjärna som stressar mej så mycket att jag inte får tänka på det.

ro och frihet. så vill jag ha det. men det vill ju alla, men ingen jag känner har det..

så lika, så olika

8 mars
det var så många barnvagnar på stan, och de hade rosa regnskydd. barnvagnsmarsch var det, för att synliggöra mödradödligheten runt om i världen.

det är något jag tänkt så mycket på den senaste tiden. att det är så lika, men ändå så olika.
var man än är i världen, så är graviditeter densamma. samma foglossning, samma krämpor, samma känslor. kvinnor bemöter en på ett speciellt vis när man är gravid. för graviditeten är rättivs och i grunden samma för alla. när vi var i Gambia blev hon i affären arg på mej när jag en gång köpte vatten och bar själv, vart man än är i världen så ska man inte bära tungt när man är gravid. samma samma. men där finns inte samma smärtlindring eller sjukskrivning. kvinnorna på risfältet bad för mej och min mage. samma krämpor, samma förlossning som alla måste gå igenom, men här är det ingen som ber för min mage. här tar folk för givet att det bara är en liten sjukhusvistelse och sen är man tillbaka igen, och allt har gått bra. för det gör ju oftast det. det är så självklart för oss. men inte för kvinnorna på risfälten i Gambia.