sanningar från en riktig partyprisse

jag har växt upp i tron med att mitt motto är "sova kan man göra när man är pensionär". så här efter en fjärdedels liv är det dags för en utvärdering. hur har det gått med mitt motto? jättedåligt! (om jag inte redan är pensionär)

man är ju inte 20 längre. men inte trodde jag att man skulle vara pensionärsgammal än, blott 26 jordsnurr på nacken. men det är väl så det är..
men när jag tagit mej en sovmorgon för att jag vet att jag behöver det, så önskar jag att jag kunde vara piggare då. en lång frukost. havrevälling och ägg. det ska vara en bra start på dagen. jag lägger mej på kökssoffan och vill somna om. men kompromissar med mej själv: jag måste tvinga mej ut en stund. är jag fortfarande så här sömnig efter luften och kaffet så är det ok att somna.
djuren hade det ganska bra. hästarna var äckliga, men fåren glada och pratglada. jag hängde på staketet men fick ingen ro. promenad på fältet istället, för att vakna till lite. åh, vad jag fick ångra det. jag vill ha skog, fältet är som en gryta! och de små skogsdungarna på fältet lockade mej bara att krypa ner i den prunkande grönbädden. vill få vila lite. känna vinden och höra fåglarna. men bilarna tystnar aldrig. jag blir galen. släpar benen efter mej. hur långt ska det vara hem? ett steg i taget. lugn och fin, jag har ingen brådska.
min granne var glad idag, men jag orkade inte prata. hans barn vill ha kontakt med honom igen och han sjöng med till den opera han lyssnade på.
kaffe och bok. läsa på balkongen och titta på molnen. ge blommorna kärlek, och lägga mej i skuggan på balkongen och fortsätta i boken.
somna. vinden tar tag i allt, men jag ligger i lä. nästan. sova är det bästa. allt är lugnt.

så börjar det lida mot kväller och jag minns livet. jag måste ta mej ut. ut med klassen, jag vill ju det. men tydligen vill inte någon annan i mej det. huvudet dunkar och halsen blir som för svag. jag orkar inte. fast jag sett fram emot det. men jag orkar inte. och plötsligt orkar jag inget. har visst glömt att äta mat men gör inget åt det. jag sätter mej på en stol och tänker på något jag kan göra för att göra någonting i alla fall. diska. äta en smörgås. läsa några sidor. betala försenade räkningar. stänga av radion. dricka vatten eller bara flytta på mej ifrån solen som stör mej. men jag orkar inte.

mitt motto har ändrats nu. jag har insett mina begränsningar. eller som en annan skulle säga: jag kommer aldrig bli den partyprisse jag vill vara.
face it. det är bara att lära sej leva med det. det kan vara okej ändå.
mitt nya motto är något som min mamma lärt mej:
"livet är ganska jobbigt. men så är det lite roligt emellanåt"

fuck you allamöjliga

varje dag försöker jag få kvalitetstid med djuren. det blir som min dagliga egentid.
nu var djuren lediga, som de brukar vara vissa helger.
men då står jag där vid deras hagar och tittar på deras bajs.
jag gick till gungorna i den stora syrenbersån och gungade lite. jag gungade så högt jag bara kunde och tänkte att jag ska gunga oftare. solen lös och syrenerna luktade nästan lite för mycket, så jag fick migrän. men det gjorde inget.
jag sjöng Fuck You och kände mej stark. Lilly Allens låt måste vara vårens bästa nykomling, tänkte jag och sjöng ännu mera. jag önskade innerligt att jag hade kunnat hela texten, det hade varit roligt. jag sjöng och funderade på om Bush har hört låten, och vad han tycker om denna låt som han blivit tillägnad. jag sjöng den några gånger för Bush. sen passade jag på att sjunga för lite andra män. (svin är oftast män)
det blev för anders borg, reinfeldt och några fler idioter. och för män i största allmänhet, män som fenomen.
sen kom det några barn och skulle gunga sin livrädda lillebror, så då fick jag sluta sjunga den låten.
jag plockade en bukett syrener och gick hem och gjorde en tårta.
jag längtar till det kommer ut en video till fuck you!

en ko som idisliar

hur jag än vrider och vänder på mitt liv så slutar det ändå med en kos dagbok.
men inget fel med det. det är det lilla som ger det stora!

Lammen och killingarna har vuxit och blitt ungdomar nu. de går igenom målbrottet och försöker bete sig som de vuxna, men lyckas så himla dåligt.
och de har fått större tänder,så de får inte äta på mina händer längre, det sörjer både jag och dom. men de har ingen kontroll, så det måste bli så!

nu närmar sig tiden mellan hägg och syren, den erkänt bästa tiden på året