hat 2

ibland känner jag att jag är så full av aggressivitet, och ibland är jag så glad att jag ändå har så lätt att handla och inte bara tänka.
som nu när jag åker tunnelbana mitt i natten, hem till förorten, och plötsligt är det nån som sparkar på ett huvud för att den är polack... sånna fega jävlar, som så klart är så nära på att börja slåss länge, och då är man så mesig och inte går emellan, man sitter svenskt och väntar tills olyckan redan skett. och när de vet att de ska av nästa, då kan de börja sparka och slåss, när de vet att man inte hinner, fast man släpper allt för händerna och springer mot dom. så hinner man inte.. man hinner bara få tag i dom nästan, nästan. så får man stå som ett ufo och titta på dom på andra sidan där de har kommit undan. men inatt var jag verkligen sååå nära!!
men hade han inte slunkit ur mitt grepp så kanske han hade fått tagit all aggression jag samlat på mej sista tiden, så kanske det var lika bra att jag inte hann fram i tid.
men det bästa för mej hade kanske varit att äta på max med aron och åka hem i lugn och ro tillsammans med de som ska till jobbet.