denna december är alldeles speciellt fin.
det är ingen snö, och julkänslan har nog aldrig varit sämre,
men just denna december så får torgny lindgren mej på gott humör varje dag.
torsdag 4 december 2008
mitt livs trauma
det är ett trauma för mej att jag inte är barn längre,
och aldrig mer kommer bli det. det gick för fort allting!
det stora traumat ger sig i uttryck med små dagliga chockupplevelser. fortfarande, även fast jag inte bott "hemma" på 10 år så blir det för mycket för mej nästan dagligen.
allting man förstår och tvingas handla i, man kan inte bara börja grina och gå och lägga sej och lita på att någon annan större tar ansvaret istället och fixar till ens problem. det finns ingen som längre kan berätta hur det egentligen är och hur livet fungerar, för jag har kommit att förstå att ingen vet det.
mamma och pappa har inte svaren längre.
livet blir aldrig som det en gång var. tryggheten finns inte, för ingenting är bestående.
det finns exempel i alla vardagssituationer när denna svåra chock når mej,
men tandläkaren är ett exempel.
jag har aldrig haft tandläkarskräck, men när jag nu haft så fruktansvärt ont i tänderna så länge, tagit beslut i att punga ut den stora slanten för att laga allt, så slår det mej att tandläkaren inte är tandläkaren längre! per byström kommer inte att hälsa på mej med lugna ord iförande sina glasögon och sitt munskydd.
tandläkaren är numer någon främande person som jag inte ens vet vad den heter. och det är olika varje gång, och dom pratar engelska med mej, och jag förstår ingenting för tänderna heter inte svenska siffror, och reklamen jag ser från min stol visar att dom vill göra mina tänder vita, raka och vackra, och dom jobbar fort och effektivt utan att prata med mej, och jag har aldrig vetat om att jag nånsin skulle komma att sakna per byström så mycket!
inget är som det var, allting är som det är, men jag vet inte om det är som det ska.
men livet där man går till affären för att handla, posten för att posta brev, doktorn om man blev sjuk och torget för att möta folk skulle passa mej bättre. jag tror helt enkelt jag är född på fel tid. vi vet för mycket och vi kan för mycket.
vi vill så mycket mer än det vi har, vi nöjer oss aldrig och vi ältar och oroar och tror att det går att få det så mycket bättre, istället för att bara nöja oss som det är och leva och ta vara på livet istället för att älta bort det.
vi kommer alla dö i förtid, dö av allt vi gör vårat liv till.
och aldrig mer kommer bli det. det gick för fort allting!
det stora traumat ger sig i uttryck med små dagliga chockupplevelser. fortfarande, även fast jag inte bott "hemma" på 10 år så blir det för mycket för mej nästan dagligen.
allting man förstår och tvingas handla i, man kan inte bara börja grina och gå och lägga sej och lita på att någon annan större tar ansvaret istället och fixar till ens problem. det finns ingen som längre kan berätta hur det egentligen är och hur livet fungerar, för jag har kommit att förstå att ingen vet det.
mamma och pappa har inte svaren längre.
livet blir aldrig som det en gång var. tryggheten finns inte, för ingenting är bestående.
det finns exempel i alla vardagssituationer när denna svåra chock når mej,
men tandläkaren är ett exempel.
jag har aldrig haft tandläkarskräck, men när jag nu haft så fruktansvärt ont i tänderna så länge, tagit beslut i att punga ut den stora slanten för att laga allt, så slår det mej att tandläkaren inte är tandläkaren längre! per byström kommer inte att hälsa på mej med lugna ord iförande sina glasögon och sitt munskydd.
tandläkaren är numer någon främande person som jag inte ens vet vad den heter. och det är olika varje gång, och dom pratar engelska med mej, och jag förstår ingenting för tänderna heter inte svenska siffror, och reklamen jag ser från min stol visar att dom vill göra mina tänder vita, raka och vackra, och dom jobbar fort och effektivt utan att prata med mej, och jag har aldrig vetat om att jag nånsin skulle komma att sakna per byström så mycket!
inget är som det var, allting är som det är, men jag vet inte om det är som det ska.
men livet där man går till affären för att handla, posten för att posta brev, doktorn om man blev sjuk och torget för att möta folk skulle passa mej bättre. jag tror helt enkelt jag är född på fel tid. vi vet för mycket och vi kan för mycket.
vi vill så mycket mer än det vi har, vi nöjer oss aldrig och vi ältar och oroar och tror att det går att få det så mycket bättre, istället för att bara nöja oss som det är och leva och ta vara på livet istället för att älta bort det.
vi kommer alla dö i förtid, dö av allt vi gör vårat liv till.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)